Gebbes Naturliga Dagbok

31 januari - Direkt Radio P4 Östergötland

2012-01-31T08:40:00.013+01:00

.
Igår, i måndags, i direktsändning för Radio P4 Östergötland fanns jag med som samtalspartner en halvtimma hos radioprataren Petter. Det var lite rundsnack om natur men mest om mitt konstnärsskap.
Jag fick även önska en låt och mitt val föll på Kents "Sverige", något som minst sagt föll även Petter på läppen.

Det var trevligt att få vara med där i studion i radiohuset, en patinerad tegelbyggnad på norra sidan av Strömmen mitt i Norrköpings gamla industrilandskap, att få se hur det går till innifrån en studio bland jingelreglage, mikrofoner och externa direktkontakter under en sändning.

Petter i radiopratartagen.

Lisen och Petter.

Det var Lisen som tog kontakt med mig och gjorde researchen inför direktinslaget.

Det går att lyssna till programmet om man går in på Radio P4 Östergötlands hemsida. Ca tio minuter in, efter nyheter m m börjar vårt samtal. Här är länken:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=504&artikel=4937869

31 januari - Isvandring på Tåkern

2012-01-31T07:58:00.008+01:00

.
Parkeringsplatsen vid Glänås var svart av folk och bilar i söndags och nog överraskades vi, Lars och jag, av det stora och växande intresset för vår årliga isvandring på Tåkern i Ödeshögs Naturskyddsförenings regi. Mer än hundra människor var på plats i det perfekta vintervädret.

Samtliga foton har Barbro Nelly tagit. Tack för lånet!

Här står halva gruppen på plattformen och spanar ut över Tåkerns vassar.

I tornet fick vi dela upp oss i två grupper. Här höll vi en inledande information om sjön och dess vassar.

För den som hade tub med sig, såsom Åke, fanns ändå möjligheten att se havsörnar.

För en vecka sedan fanns här flera tiotals havsörnar, som mest räknades 47 stycken vid ett tillfälle, men vintern har hårdnat, vakarna med övervintrande knölsvanar frusit ihop och idag sågs endast två havsörnar på långt håll.

Ut över sjöns redan 10 cm tjocka istäcke går vår vandring. Ett lagom tjockt snötäcke gör promenaden behagligt stabil

Lars och jag berättar och visar för intresserade åhörare. Här presenterar jag växten kaveldun.

Det finns mycket att berätta om Tåkern och dess vassar och vandringen blir inte så lång. Sammanlagt blir vi ute under två timmar och därefter går vi tillbaka till vår matsäck vid fågeltornet.

30 januari - Blåmesens sång

2012-01-30T13:27:00.005+01:00

.

I det friska solskenet högst uppe i päronträdet spänner blåmesen ut sitt gula bröst, lyfter på den blå baskern och mäter solhöjden med det gömda ögat, stämmer sen silverflöjten i höga ess dur och spelar också för min skull.

29 januari - Vargjakt "hemma i Skultuna"

2012-01-29T17:37:00.018+01:00

.
Jag ante det. Mer än så behövdes inte förrän Länsstyrelsen i Västmanland skulle fatta beslut om skyddsjakt på vargparet som har fem valpar i reviret Skultuna/Västerfärnebo.

Jag skrev om det den 7 januari (se nedan) då jag var på besök i mina "hemmamarker" norr om Västerås.
Åsikten att "nu är det dags att skjuta bort dom där vargarna som härjar" stod att läsa i länstidningen VLT och jag befarade det värsta, att detta skulle få gehör hos den pressade regionala myndigheten.

Jag var åter i trakten under helgen och passade då på att besöka vargarnas skog. På vägsträckningen Slagårda - Bovallen - Svanå - Skultuna var bilar parkerade överallt, mest såna där SUV:ar med hundnät och jägardekaler. Gula skyltar var uppsatta på stickvägarna varnande om jakt och hundar på vägen.

Men i älgtornen var det tomt. Ensamma jägare var utspridda över långa och breda sträckor. Jag stannade och frågade en som just langade in vapnet i bilen.

- Jakten är avslutad. Nej, det är inte älg vi är ute efter. Vi jagar gris, blev det officiella svaret. Men det är inte så lätt när vi såg fem vargar igår. De och lodjuren tar många rådjur och älgar för oss, fortsätter mannen i kamoflagejackan.

- Är det bara fem vargar nu, frågar jag, finns det inte sju vargar i området, ett föräldrapar och fem valpar.

Jag undrar jag. Det är en stor och bred mönstring av folk med gevär på skogen. Det ligger liksom i luften att det är vargen som lockar och triggar trots allt, och den här stora mönstringen av jaktfok känns annorlunda. Jag anar ugglor i mossen och känner att locket lagts på.

Hemma igen så jag funderar lite mera kring mina upplevelser och om hur den här jakten är tänkt.

Det var troligen spårning och inringning som försiggick när jag var där; förberedelser för den i mitt tycke otroligt oetiska jakten som går ut på att skjuta bort ett föräldrapar av varg och lämna fem årsvalpar kvar utan stöd och ansvar.
Det är en skrämmande åtgärd där man verkligen vänder upp och ner på hela begreppet jaktetik.

Ett vargpar kommer att skjutas, fem årsvalpar av varg ska lämnas ensamma vind för våg och hur det kommer att gå måste för alla inblandade stå ristat i sten. Svält, vilsenhet och död väntar.

Och jag förstår att det är detta som är meningen. Så kan man smidigt bli av med sju vargar istället för två. Vilken skandal!

Läs vidare:
Kommentarerna nedan och ...

http://www.jaktojagare.se/aktuellt/snart-dags-for-vargjakt-i-skultuna

26 januari - Förkylning, isvandring och medverkan i radio

2012-01-26T19:26:00.008+01:00

Ett par dagars intensiv förkylning måste nog ändå gå an. Det är som det är just nu. Bara man slipper långdragenhet.

Jag hoppas åtminstone känna mig bättre till på söndag kl 11.00 vid Glänås (29/1), ty då ska Lars och jag leda en isvandring på Tåkern igen i Ödeshögs naturskyddsförenings regi. Det har blivit en god tradition, fjärde året i rad, och en hel mängd människor brukar ställa upp med stavar, broddar, ispik samt fika i ryggan.

Sen på måndag den 30 januari har jag blivit inbjuden till Radio P4 i Norrköping att för Östergötlands lyssnare sitta i direktsändning mellan kl 15.33 - 15.55 och berätta om ...

... mig själv kanske.

Jag vet faktiskt inte.

Så på återseende/återhörande alltså!

25 januari - Markiser och solvinklar

2012-01-25T13:49:00.019+01:00

.
Mina markiser är förbrukade, ruttna, sönderrivna och utslitna i mekaniken.
Jag har fått löfte om nya kostnadsfritt av min hyresvärd och hantverkaren har redan varit här för mig att välja färg.
De kommer att bli mörkt marinblå med en tunn ljusgrå linje vid varje fältkant. Oh, det kommer att bli så elegant och färdigt i god tid till Konstundan i maj.

De behövs för att stänga ute den del av solljuset som är oönskad, den som stör mig i mitt måleri och bländar mina ögon vid arbetsbordet.
Då jag flyttade in här fanns en trädgård med träd utanför, träd som skuggade men allt detta är numera bortrationaliserat till förmån för en p-plats, så modernmänskligt tänkt och gjort att man kan gråta åt det.

Det är märkligt hur det svänger, det där med vinklarna, hur solen hittar in i nya om än årligen återkommande små öppningar från en dag till en annan och avslöjar damm och övrigt innehåll i dunkla vrår.
Det sker ungefär samtidigt med att de första mesarna börjar sjunga att solen begynner ställa till med liknande förtret genom att från låg position leta sig in igen också till mitt målarnäste.
Det var så jag kände att det faktiskt var läge att be om hjälp och det hände nu i veckan när gråvädret äntligen släppte för solvintern. Blåmesen sjöng och på ritbordet föll en oönskad ljuskägla och jag tog mod till mig att ringa min värd.

Under midsommarveckorna når solen ända fram till nordvästsidan av min ateljé och lyser in från över grannhusets tak snett ner på min datorskärm och dimrar i stället mitt arbete där.

Nu när jag tittar ut genom det fönstret kan jag knappt fatta att solen faktiskt når ända dit och så högt under årets ljusaste dagar.

Och inte kan man väl heller egentligen fatta, även om man bokligt vet, att allt detta beror på jordens årliga lopp runt solen parat med den lilla anomali som finns i att jordaxeln lutar en aning - från eller mot på den resan - under vinter respektive sommar.

Och det är inga små växlingar som det är frågan om. Titta ut nu och notera solens högsta punkt mitt på dagen och jämför den med midsommarveckans motsvarande. Det är ofattbara 47 grader som skiljer mellan lägsta och högsta solstånd i min hembygd.

Jag ser nu att det blev fel i bilden ovan. På solen till vänster ska det stå: Högsta solhöjd 7,17 grader vid vintersolståndet.

Jag letar efter fakta på nätet och finner i redogörelser från Riala väderstation i Norrtälje kommun de uppgifter som jag har illustrerat här ovan. Något lite skiljer det till förmån för Ödeshögs något sydligare breddgradsposition men inte så mycket att att det märks mer än marginellt.

23 januari - Lite snövinter

2012-01-23T17:40:00.006+01:00

.
Med snön som föll i förrgår blev landskapet ljusare. Det var efterlängtat till sist, det kan jag känna nu när det har skett. Åtminstone en liten gnutta snövinter varje år känns faktiskt nödvändigt för själen.

Janne och jag passade på att vända näsan mot solen medan vi vandrade längs Markaån i Ödeshögs tätorts utkant för att leta efter möjliga uttertecken i den perfekta spårsnön.

Markån, så vacker i gnistrande vinterskrud.

Färska utterspår vid iskanten. Vi fann vad vi sökte.

Vättern vid Stora Lund.

Sen tog vi oss ner till Ödeshögs klippiga Vätterkust där vi vandrade några kilometer längs Östgötaleden.
En havsörn skrämde vi upp från ön och en skäggdopping och elva storskrakar fiskade i vattnet utanför.
Det var på det hela taget en underbar vinterdag - en sån där att minnas för framtida behov.

22 januari - Konsten att räkna fåglar

2012-01-22T17:40:00.004+01:00

.
Att räkna fåglar är inte lätt. Att räkna fåglar i en flygande flock är än svårare eftersom individerna hela tiden rör sig både gemensamt och inbördes.

Människans fömåga att exakt uppskatta ett antal givna föremål gäller upp till högst 6 à 7 stycken men däröver måste vi faktiskt börja räkna en och en. Om man därför ser en flock fåglar större än ca 10 exemplar virvla omkring i luften måste man ta till teknik om man inte har tillräckligt med tid på sig.

Upp till något eller flera hundratal individer räknar man lämpligen 10 st så precist som möjligt och beräknar därefter hur många såna mängder som ryms i hela flocken.
Är flocken fåglar så stor att det rör sig om flera tusental kanske man måste börja beräkna 100-mängder istället och fördela dem i hela flocken.

Allt beror ju som sagt också på hur lång tid man har på sig och när det kommer till just fåglar i flykt brukar denna inte bli så lång.

Häromdagen såg jag den här flocken grönfinkar lyfta ur en stubbåker vid Tåkern. Nu ger jag också dig chansen att beräkna hur många fåglar som ryms i den här flocken.
Titta på fotot i ca tio sekunder och försök använda ovanstående beskrivna teknik.
Hur många grönfinkar är det i flocken? Bläddra ner och se hur nära du kom.
.
.
.
.
.
.
.
.

156 fåglar

19 januari - En nyckelfråga

2012-01-19T08:40:00.010+01:00

.

Jag tappade bort mina bilnycklar för en tid sedan; det sista exemplaret originalnycklar jag hade kvar. Att skaffa fram nya, genomföra omkodning och installation skulle kosta minst 12 000 kr rapporterade bilverkstaden.
Trots den förskräckliga prisnivån var jag tvungen att krypa till korset, och beställningen per telefon gjordes även om det sved rejält både i hjärta och plånbok.

En vecka senare hittade vännen ”Halle” nycklarna i lövhögarna utanför kyrkan mitt emot min ateljé. Glad förstås men ändå orolig över om det var för sent ringde jag medelbart till verkstaden för att säga upp det muntliga avtalet och fann till min stora glädje att turen ändå var på min sida. Verkmästaren hade nämligen glömt att effektuera ordern varför jag kom undan med endast en extrabeställning av nyckel till en kostnad av 1 500 kr. Tur i oturen kan man väl lugnt säga.

Jo, jag har uppenbarligen ett mycket speciellt förhållande till nycklar, ty mitt i eländet med upprepade och slarviga förluster lutar det ändå till sist över åt det positiva och det här med bilnycklarna som lyckligt återfanns är endast den senaste episoden i en lång och snårig nyckelfråga.

För länge sedan var jag lärare i Röks skola. En dag förlorade jag hela min stora nyckelknippa, allt utom just bilnycklarna. Jag kom således hem men inte in. Nycklarna var borta. Jag letade i bilen och i kläderna och for sen tillbaka till skolan igen och sökte överallt men utan resultat.

I det svåra ögonblick då insikten börjar sätta sig, startade jag min stora fundering – var, när och hur hade jag knippan senast. Ja, ni vet hur man gör och tänker.

Efter en hel eftermiddags funderingar närmade sig nu kvällen. Allt mitt letande var utan resultat och jag var nära att ge upp, grep efter ett sista halmstrå och gick över till Karl-Erik, skolvaktmästaren, som bodde intill skolan och bad honom om assistans.
Jag hade nämligen en nästan omöjlig och mycket långsökt teori på lut, vilken jag presenterade för honom.

Eftersom jag nästan alltid satt uppe på katedern om jag inte gick runt i klassrummet vid lektionerna och att det under min plats på kanten stod en papperskorg, samtidigt som mina fickor i tröjan var låga, fanns det en möjlighet, om än minimal, att jag kunde ha tappat ner nycklarna ur fickan och att de hade hamnat i den där papperskorgen, som nu förstås var tömd. Därför undrade jag om inte Karl-Erik kunde hjälpa mig med att låsa upp soprummet och ge mig tid att söka igenom sopsäcken.

Det måste ske ikväll, i så fall, svarade han. Imorgon kommer sopbilen för att hämta veckans sopor och du ska veta att det finns många säckar vi måste gå igenom; säckar som innehåller allt från städsopor och papper till rester från matbespisningen bland mycket annat. Är det verkligen värt besväret undrade han. Det du tänker låter i mina öron inte speciellt troligt.

Vi försöker, sa jag och därefter handlade vi. Vaktmästaren tippade ut säck efter säck på betonggolvet varefter jag letade igenom röran och skiten och stoppade tillbaka alltihop igen.
Då det var dags för den femte säcken och endast några få återstod och hoppet hade minskat i motsvarande takt, klirrade det plötsligt till på golvet.
Där låg nycklarna! Det hade faktiskt hänt det som jag hade tänkt.
Knippan hade gjort den där otroliga resan och min teori och envishet hade burit frukt.

Jag tror jag blir religiös på kuppen, sa Karl-Erik.

Kan du ta med kassen med tidningar till sopsorteringen när du åker iväg, säger Ulla.

Jag gör så, slänger kassen i containern vid torget och far därefter till ateljén där jag upptäcker att min nyckelknippa inte är på plats som den ska.
Jag åker hem igen och letar, tror först att jag har glömt den i en annan ficka, men inte.
Ja, ja tänker jag. Den måste ju snart komma fram igen, den kan ju inte bara ha försvunnit.
Men hur jag än söker överallt under dagens lopp förblir nycklarna spårlöst borta.
Jag använder tillfälligt mina reservnycklar men mot kvällen börjar jag inse allvaret av att ha förlorat alla dessa nycklar i min värdefulla knippa. Desperation och oro börjar greppa mitt sinne.

Vad hände i morse? tänker jag. Jag gör en rekonstruktion. Kassen med tidningar som jag bar ut då jag åkte iväg, kan något ha inträffat där? Nog hade jag både nyckelknippan och kassen i samma hand. Tänk om jag tappade ner nycklarna i kassen och att de på det sättet följde med in i containern. Tankespåret gör mig kallsvettig.

Jag ringer till ”Roland Sopis”.
Går det att komma in i en sån där tidningscontainer, frågar jag. Jag måste leta efter mina nycklar som kanske ligger därinne.
Jo faktiskt, svarar han. Den ska egentligen vara låst med hänglås men just den här containern har fått en skada vid bygeln så den är låst endast med en stålvajer som går att lirka loss.
Men om du går in där måste du ta med dig något att stötta upp med så att du inte blir instängd och du ska veta att jag svär mig fri från allt ansvar. Du gör det hela på egen risk och ska jag vara ärlig tycker jag att din idé låter helt vansinnigt omöjlig, fortsätter han.

Jag chansar ändå i min desperation på denna mikroskopiska utväg, åker dit och tar med mig ett järnspett som stötta.
Jag går runt och kikar och börjar sen lyfta men plåten är tung och trög. Det blir jobbigt det här. Är det verkligen värt besväret?
Efter en realistisk bedömning inser jag omöjligheten i hela det teoretiska händelseförloppet och ger upp, stoppar in spettet i bilen igen för att köra hemåt, men får ändå en impuls att ta ytterligare en sista titt in genom containerluckan.

Behållaren har fyllts på rejält med papper sen i morse. Jag stoppar in huvudet så långt som det går för att kunna kika runt i tidningsröran.
Hur ska man kunna hitta något här, tänker jag och vrider samtidigt blicken nedåt.
Rakt under mig, längst ner mot bottnen vid kanten, ligger nyckelknippan helt öppet i en ficka av luft som är totalt omsluten av hundratals tidningskassar och buntar av papper.

Ja, jag skulle definitivt bli religiös efter en sån upplevelse, säger ”Roland Sopis” då jag ringer honom och meddelar det fantastiska resultatet.

16 januari - Vegetativ bifurkation

2012-01-16T15:44:00.005+01:00

.
Ja inte direkt en klassisk bifurkation kanske men likväl en sorts arborelisk förgaffling har jag funnit på Omberg i grenverket hos en bok längs vägen vid kanten till Storpissans granurskogsreservat.

Två grenar som går ut från stammen har förenat sig, vuxit helt ihop, till en kraftig tredje gemensam gren, som omfångsmässigt har antagit de bådas sammanlagda volym. Det hela har blivit till en sammanhängande triangel och ser väldigt egendomligt ut.
Och trots att jag har gått här så många gånger tidigare är det först idag som jag uppmärksammar märkvärdigheten.
.

14 januari - Bluff igen

2012-01-14T17:01:00.007+01:00

.
Det är egentligen (och nu tänker jag faktiskt svära i min blogg) fördjävla eländigt att man som en liten småföretagare och konstnär ska behöva lägga kraft och energi på att försvara sig mot bluffar och bondfångeri.
Jag tänker på dessa återkommande ärenden som jag själv och många med mig utsätts för genom att gangsterligor sänder fakturor på tjänster som aldrig beställts och till och med hotar med inkasso och kronofogde.
Jag vill verkligen att man gör något storskaligt juridiskt åt det hela så att man slapp eländet fortsättningsvis. Det är faktiskt på tiden att krafttag tas från centralt håll. Regeringen var är ni?!

Under hösten har jag åter fått faktura och ett par påminnelser om en "nummerupplysningstjänst i ett
internet/och företagspaket" från en firma i Estland. Företaget finns med i alla listor över oseriösa/kriminella företag vilka man rekommenderas att se upp med och inte handla med.
Så har jag inte heller gjort.
Men sanningen är tyvärr den att många som hamnar i en liknande situation som jag just har gjort skräms till att betala för något som man inte köpt eller beställt.

Jag har struntat i alla fakturor och påminnelser i det här speciella fallet; inte haft ork och lust helt enkelt för att ens svara eller engagera mig i ärendet över huvud taget utan bara fimpat pappren i korgen direkt efter mottagandet.

Nu har det hela tagit ytterligare en vändning i och med att jag har fått ett inkasso med förnyat hot om kronofogde.
I vanlig ordning går det inte att nå avsändaren per telefon t ex.
Jag sänder nu tillbaka en kopia på fakturan, kryssad med tillägg att jag bestrider det hela, och i morgon går jag dessutom till polisen och anmäler bluffen. Men vad hjälper det?!
Jag blir bara så trött på´t och så ledsen över att en del av mänskligheten så lumpet försöker utnyttja och bluffa andra.

13 januari - Vindens vinter

2012-01-13T17:21:00.005+01:00

.
Det blåser igen. Varannandagsvädret fortsätter.
Vid Hästholmen är sjön grågrön och vresig, kaskader av vatten stänker in över piren och vinden sliter i kläderna.
Vi står i lä av restaurangen och spanar ut över sjön. Jag räknar fåglar i lä. 200 gräsänder, tre storskrakar, tre knipor och två sothöns guppar bland båtarna som gnäller och knärjer i förtöjningarna

På andra sidan viken brinner fönstren hos Ellen Key i Strand.

11 januari - Satsning på öring och röding

2012-01-11T18:54:00.014+01:00

.
Efter mina och Lars härliga upplevelser den 8 november i år av både rik öringlek vid Ålebäcken och granna lekrödingar vid Hästholmen, (se vidare här), gick vi vidare som tänkt och informerade orföranden i Hästholmens hamnbolag, Michael Cornell om förutsättningarna och möjligheterna för ett tag sedan.
Han nappade direkt och redan efter någon vecka träffades vi första gången och till idag inbjöd han oss bägge till en träff på kommunkontoret tillsammans med fiskerikonsulenten i Östergötlands länsstyrelse, Per-Erik Larson, för en första ordentlig genomgång av ärendet.

Per-Erik Larson, Lars Frölich och Michael Cornell runt bordet samt med undertecknad bakom kameran.

Sålunda satt vi där tillsammans runt bordet under förmiddagen och snickrade ihop de närmaste planerna för att öka förutsättningarna för lekframgången hos Vätteröring och Vätternröding i Ödeshög.
Lars och jag initierade det hela och nu är det konkreta arbetet påbörjat och allt känns därmed mycket positivt.
Förutsättningarna är goda och vi ser alla fram emot en härlig utveckling av detta intressanta projekt.
.

11 januari - Nu är det havsörnarnas dagar vid Tåkern

2012-01-11T13:26:00.022+01:00

Under några år har länsstyrelsen i Östergötland anordnat något man kallat för "Örnens dag" vid Tåkern under höst och vinter.

Ambitionen att vända sig till en naturintresserad allmänhet med unika erbjudanden är förstås mycket vällovlig men att försöka planera för något så dynamiskt som levande natur är alltid vanskligt, eller egentligen nästan omöjligt, och utfallet av de senast anordnade örndagarna, de från förra vintern och tidigare under hösten i år, har varit ganska magert vad gäller upplevelser av örnar. Det är ju så mycket som ska klaffa, inte minst vädret som styr isläggning och därmed tillgången på vakar som leder till hopträngda simfåglar som i sin tur ger förutsättningarnar för ansamling av övervintrande havsörnar.

Men just nu är det verkligen "Örnarnas dagar" vid Tåkern. Nu är det lämpligt väder, god isläggning och mängder av simfåglar ger optimala förutsättningar för att havsörnar skall samlas!

Igår var det vinter, bister nordan och 4 grader kallt, när Lars och jag huttrade i tornet vid Glänås och spanade ut över isvidden, där fyra eller fem stora vakar kokade av minst 500 hopträngda knölsvanar som inte hade haft vett att ge sig av söderöver medans tid fanns.
Havsörnarna stod vakande vid iskanterna eller gjorde luftliga utfall för att testa bytesfåglarnas kondition. De bjöds på dukat bord och vi räknade in minst åtta havsörnar.

Idag onsdag känns det som vår igen. Himlen är blå, luften varm och vinden sydvästlig och all snö är åter puts väck. Denna dag står jag i fågeltornet vid Hov på den östra sidan av sjön Tåkern och i den skarpa men ljumma vinden kommer jag på så sätt närmare en av de fyra vakarna. Ändå är det så att avstånden är stora och en fältkikare är nödvändig och en tubkikare med hög förstoringsgrad av stort värde

Jag räknar till nio havsörnar bara vid denna vak och då jag spanar ut över den centrala och östra delen av sjön och i lufthavet ovanför hittar jag hela 23 havsörnar totalt. Magnifikt!

Klicka på bilden här ovan och studera detaljerna.

Till vänster jagar fem havsörnar tätt ihop och gemensamt en ungsvan som försöker komma undan genom att dyka, vilket inte är så lätt för en svan. Centralt vid vaken står ytterligare två havsörnar och avvaktar liksom ytterligare två längre ut mot höger. Svanarna är hoppackade och trängda. De har små möjligheter att fly eftersom de behöver plats för en lång startsträcka för att kunna lyfta sina tunga kroppar.

Havsörnarna har alla trumf på hand och knölsvanarnas enda chans är att försöka undkomma i nattens mörker, om de då ännu har krafter kvar vill säga. Det är oerhört laddade och udda naturupplevelser som bjuds alla besökare vid Tåkern just nu, kanske på gränsen till makabra.

En timme senare räknar jag in ytterligare fem havsörnar i den västra delen av sjön, från höjderna vid Charlottenborg. Idag ser jag sammanlagt troligen minst 28 havsörnar således.

Just nu är det havsörnarnas dagar vid Tåkern.
Men det gäller att passa på!.

11 januari - Återkoppling "Utterskit"

2012-01-11T08:13:00.010+01:00

Faksimil ur Östgöta Correspondenten - reporter Jörgen Auer

Journalisten Jörgen Auer uppmärksammade skriveriet: "2012 börjar med en skithistoria" i min blogg den 1 januari, ringde mig och ställde fyra frågor.

Resultatet av detta blev ovanstående klickbara lilla artikel i Östgöta Correspondenten.

Jag gläder mig åt denna positiva respons men kan samtidigt meddela att det tyvärr varit dåligt med sådan från den person som levererade själva råvaran.

10 januari - Foto av kungsörn?

2012-01-10T08:42:00.006+01:00

.
Häromdagen såg jag åter kungsörn över Dags mosse. På väg söderut längs Omberg slängde jag ett öga österut över tallskogen och såg den sänka sig ner på ganska långt avstånd. Jag stannade och skickade iväg ett foto snabbt som attan innan fågeln skulle försvinna helt.
Resultatet blev som följer. Automatskärpan ställde in sig på grenen i förgrunden och allt som blev av örnen är den suddigt ljusbruna fläcken i himlen. Knappast en godkänd dokumentation men ni får tro mig på mitt ord.

7 januari - Också ett slags hemmamarker

2012-01-07T10:30:00.018+01:00

.
Den har blivit även "min hemmamark", bygden inom triangeln Skultuna-Ramnäs-Västerfärnebo med de vida skogarna, småbruksinägorna och alla de små spännande sjöarna och vattendragen: Svartåsystemet med Gnien, Rörbosjön, Fläcksjön, Hällsjön, Frövisjön och Gussjön med flera.
I Brattheden i Ramnäs bodde min farmor och farfar när jag var liten, farfar var kamrer på bruket och från Skultuna kommer min fru Ulla.

Skiss från Ramnässkogen

Alltså har det blivit åtskilliga beök i området.
Jag har vandrat omkring här i många mil och kört med bil ännu fler. Men ändå saknar jag nog djupet i kunskapen, det ska erkännas. Det blir nämligen kvalitetsskillnad på tillfälliga besök och kontinuerlig bofasthet. Upplevelserna har blivit rapsodiska på något sätt.

En sparvuggla 1993

Jag har visserligen sett hökuggla och sparvuggla och hört slaguggla några gånger men var lappugglan, en av Sveriges sydligaste häckar, har jag aldrig tagit reda på, trots att jag vet att den finns på plats.

Ung havsörn vid Fläcksjön, 80-tal.

Tjädrar har jag sett många i skogarna, både speltokiga och flyktande, en gång med en kungsörn i hasorna. Orrarna var allmäna på 80-talet, satt i klasar i björkdungarna. Jag noterade tallbitar vid obsplatsen vid Frövisjön en höst och såg de första skäggmesarna i de på den tiden ännu oåtgärdade vassbältena där men varje gång i skogen har jag missat den tretåiga hackspetten som jag vet också finns.

Ängslador vid Fläcksjön, 80-tal.

En gång såg jag en glada vid Fläcksjön just som ortolansparven sjöng skönt medan jag räknade svarttärnorna och samtidigt spanade in i havsörnens bo från motsatta sjösidan men varg har jag förstås aldrig noterat, däremot ett lodjur en gång, som sprang över vägen mitt framför bilen vid Engelsberg.
Många av de här utflykterna har jag gjort tillsammans med svärfar Lars-Erik.
Det är över nu efter hans bortgång strax innan jul. Efter begravningen i helgen som gick behövde jag lite luft och lugn så jag satte mig i bilen tillsammans med dotter Karin för att köra den där rundan som så många gånger tidigare: Skultuna - Ramnäs -Fläcksjön - Skultuna, "vår runda".

Studie av ladusvalor vid Näs.

Ytterligare en anledning till utflykten var de artiklar om varg i området som jag tagit del av i bygdens morgontidning VLT. Två dagar i rad hade nämligen några gårdar mellan Svanå och Ramnäs, inte mer än en mil från Skultuna varit utsatta för vargattacker på sina hundar.
Mina minnen går till svärfars och mina ofta ganska animerade diskussioner för och emot detta vilda djur - svärfar som jägare och jag som " orealistisk naturromantiker" (som han menade) stod på var sin sida av barrikaderna.

Karin och jag lämnar bilen och går längs den gamla banvallen som skär genom en del av skogen. Vi spanar efter spår i snöslasket. En strategisk plats alldeles nära de senaste vargobservationerna.

Det finns sedan några år tillbaka ett etablerat vargrevir just inom den triangel som jag ovan har beskrivit. Det har beteckningen "Skultuna/Västerfärneboreviret" och i år har paret där fått fem valpar i kullen, detta är känt.
Sju vargar strövar alltså runt i skogen i "mina hemmamarker på bortaplan" och jag känner ett stort sug förstås efter att få känna en doft av detta; kanske innan det är försent eftersom trycket på skyddsjakt börjar bli stort från människor som bor och jagar där (suck!).

Många spår ser vi men inte av varg. Detta foto visar rävens nattliga gång.

Det har kommit blaskig nysnö under natten, vädret är grått och rått. Karin och jag spanar på var sin sida i vägkantens snösträng efter korsande spår men finner inget stort. Så är det förstås trots allt, som att leta efter en nål i en höstack.

Men jag anar närheten av det fria vilda och känner doften av spänning och laddning.
Detta är stort och viktigt för mig i framtiden och nu har jag fått ytterligare skäl att fortsätta strövtågen i denna bergslagsbygd och jag ska bära med mig minnet av svärfar Lars-Erik i varje nästa steg jag tar. Jag vill bära med mig ansvaret för en fortsättning.
.

5 januari - En konstfundering

2012-01-05T11:45:00.011+01:00

.
En akvarell från bokskogen på Omberg lämnar min ateljé idag för en resa mot Stockholm. Den har varit reserverad sedan i höstas men har fått hänga kvar in till det nya året.

Många undrar om jag inte tycker att det är vemodigt att lämna ifrån sig sina verk, men se, det tycker inte jag.
Helt ärligt kan jag säga att de faktiskt inte känns som mina längre från och med den dag som jag avslutat dem.
Därefter lever de sitt eget liv och jag vet att det livet kommer att bli skiftande och kanske spännande och åtminstone för några av dem också långvarigt och med råge överleva mitt eget. Sånt känns bara bra och det är en gåva att ha fått vara med på den resan.

Akvarellen höst i Ombergs bokskog från 2011 - 67 x 87 cm inklusive ram.
.

1 januari - 2012 börjar med en skithistoria

2012-01-01T16:44:00.009+01:00

.
Det borde förstås ligga väldigt nära tillhands att tolka det hela som en otrevlig och illasinnad personlig provokation.

Innehållet i plastpåsen som ligger på ateljétrappan vid hemkomsten idag, efter nyårsfirandet hos Astrid och Bertil i Trånghalla på andra sidan Vättern, innehåller nämligen skit, bajs alltså; färska, ljusbrungula korvar av en godare cigarrs tjocklek, invirade i toalettpapper och inneslutna i en knuten vanlig handelsplastpåse från ICA.

Nu är ju emellertid mina intressen och referensramar troligen en aning annorlunda än de flestas och jag känner att min omgivning också utgår från detta förhållande, alltså tolkar jag det hela positivt, spännande och intressant. Jag mäter, synar och luktar och till slut lägger jag skiten på ett svart papper och fotograferar av det det hela innan rasket går ner i soptunnan.

Det finns inget meddelande i påsen, alltså öppnar jag min mejl för att se om där finns ett budskap i frågan. Men inte! Återstår att publicera projektet så här i min Naturliga dagbok såsom en annorlunda början på skriverierna året 2012.

Jag tror mig nämligen förstå att någon med välvilja har lagt påsen på trappan för att höra mina synpunkter om innehållet. Mitt svar till den personen blir som följer:

Ja, jag tror att det är en utter som har stått för fekalierna. De ser förvisso lite annorlunda ut, lite gulare än "normalt" och inte så håriga, beniga eller skaliga som utterskitar, men lukten tycker jag definitivt pekar mot utter och nu undrar jag bara om du kan höra av dig till mig och berätta mera om fyndet - var, när och hur.
.

28 december - I naturen mot slutet av året.

2011-12-28T11:32:00.005+01:00

.
Jag gjorde som tänkt och skrivet, åkte ner till Vättern igår eftermiddag för att spana efter eventuellt stormdrivna atlantfåglar, men hade ingen tur med detta.

Vid Hästholmen drev den friska vinden vågorna in som skummande bränningar vilka slog över strandklippor och yttre pir så att jag blev tämligen stänkvåt.
En handfull fiskmåsar som jag nagelfor var och en efter annorlunda karaktärer samt en ensam sothöna vid båthusen var faktiskt allt i fågelväg.
Längre in i viken mot Ålebäcken skummade vattnet än värre men likaväl utan något som helst spännande i släptåg.

Istället åkte jag bort till platsen där jag på närhåll kunnat studera bändelkorsnäbbar under fjorton dagars tid.
Där var det emellertid slut även med detta. Jag noterade senast att flocken sökte sig allt längre ner mot backen efterhand som fröbanken tydligen blev uppäten. Nu hade bändlarna gett sig av till något nytt lärkbestånd, kanske ännu på Omberg vilket väl i så fall tiden och eftersök får utvisa.

Då jag vände om för att köra därifrån kom en årsung eller kanske mera troligt tvåårig kungsörn i motvinden över Pålbyggnaden. Den vred sig mjukt runt runt i cirklar och försvann till slut bort mot Dags mosse och Tåkern.
Det här var en annan individ än den som jag noterade för några veckor sedan över Mossen. Den förra hade mindre, mera fyrkantiga vita "fönster" på vingarna. (Se nedan - foto under den 12 december.)
.

27 december - Mellandagsvärme

2011-12-27T11:25:00.008+01:00

.
Just nu sitter jag i ateljén med en ungefär 1 cm tjock bunt av räkningar att betala in - suck.
Utanför dunkar markisen i de hårda vindbyarna. Solen lyser skönt och det är varmt, ungefär 9 grader.
Häromdagen tog vi oss ut i skogen allesammans, till Pelarbo där vår skatt från förr är gömd under ett mossigt flyttblock. Vi la hemliga spår och lekte skogskurragömma.
Småbarnen Naemi och Alva stultade runt bland mossiga stenar och plockade kottar och pinnar. Ella och Elliot gjorde barkbåtar för den lilla porlande bäcken.

Nyplockad fräsch svamp i slutet av december är en oväntad delikatess.

Med oss hem i en plastburk följde en ännu härligt gul kantarell och två trattisar. De blev till en liten rar gräddstuvning där alla som ville fick smaka en liten liten sked var. Då vi åkte hemåt visade biltermometern på 11 grader; inte klokt egentligen!

Snart nog, när alla fakturorna är betalda tror jag att jag svänger ner till Hästholmens hamn för att se om inte Atlantfåglar återigen har blåst in. Det är verkligen stormarnas vinter hittills i år och senast nu är vi i efterdyningarna av Dagmar, som drog förbi, mest över Norrland, i går natt och efter den persen kan det mycket väl hända att både tretåiga måsar och andra stormdrivna flygfän försöker hitta västerut igen via Vättern. Lite spännande faktiskt.
.

23 december - God Jul!

2011-12-23T13:28:00.001+01:00

21 december - Vem är dumsnut?

2011-12-21T20:26:00.012+01:00

.
Det är inte ofta som människan kan känna av förtrolighet från det vilda i naturen. Det mesta flyr för livet redan på långt håll eftersom människan sedan urminnes tider har satt sig i respekt och spridit skräck i sin omgivning.
När vilda djur helt plötsligt inte försvinner med svansen mellan benen eller stjärten i vädret utan i stället stannar kvar, nyfikna och orädda, blir människan perplex; står där förundrad och bara gapar.
Själv känner jag i dylika fall enorm glädje. Jag får del av en paradisisk relation.

Sålunda minns jag ett möte med en ungräv för mycket länge sedan, redan på 70-talet tror jag, då jag satt eller snarare låg i det varma strandgräset vid Tåkernstranden och spanade på fågellivet vid Sjötuna, när jag hörde att något krafsade bakom ryggen på mig och hur en rävunge överraskade mig med att gräva i min ryggsäck efter mitt smörgåspaket, fick ut det, och sprang iväg med det mitt framför ögonen på mig fast jag klappade i händerna.

Det var en upplevelse som ristade bestående spår i mitt minne.

Bändelkorsnäbb, ung hane.

Tyvärr har människan aldrig varit sen att utnyttja djur och fåglars orädsla eller oförmåga till flykt för egen fördel.

Dumsnut kallades förr i tiden fågeln som idag på officiell svenska heter tallbit. Det är en sällsynt art av fink, stor som en liten trast, långstjärtad och vackert röd- eller guldfärgad, vilken understundom invaderar vårt land nordöstifrån. Den har sin hemort i den glesbebodda rysksibiriska taigazonen. Där har den förmodligen aldrig kommit i kontakt med människor; inte sen generationer tillbaka. Rädslan finns inte kvar; är inte nedärvd, och fågeln kan till och med fångas med händerna och bli uppäten som kramsfågel; ett lätt byte som ovillkorligt dödades närhelst man kom åt.

Bändelkorsnäbb, vuxen hona.

Sådan är beskrivningen av arten i litteraturen något tillbaka i tiden. Den fick heta Dumsnut, d v s den som får skylla sig själv som låter sig fångas så lätt; fågeln som är dum i huvudet helt enkelt, såsom garfågeln och dronten.
Där fanns minsann inte mycket till övers för förståelse eller känsla för besjälat förtroende.

Bändelkorsnäbb, vuxen hane.

Jag vet inte säkert men kan mycket väl tänka mig att de lika sällsynta sibiriska besökarna - bändelkorsnäbbar - rönte samma öde som tallbitarna vid sina utflykter ner till människoland i våra trakter. De är ju också faktiskt ganska lika: röda och guldiga med vitt på vingarna.
Jo, jag tror nog att även bändelkorsnäbbarna inkluderades i det förnedrande epitetet dumsnut.

Idag, borta vid lärkbeståndet under Omberg tog jag mig mera tid med flocken som jag upptäckte den 12 december, smög mig nära och ännu närmare. Till slut var jag så nära att jag måste backa för att kunna få skärpa genom kameran med teleobjektivet på.
Helt utan rädsla för mig klängde korsnäbbarna runt bland kottarna så att fröfjällen frasade och snön yrde mig i ansiktet. Jag blev delaktig. Kände ett varmt förtroende. Njöt av närheten och anade taigans väldighet.

Dumsnut är väl den som respektlöst och känslokallt skulle missbruka ett sådant förtroende från vildmarken.
.

21 december - Större skogsmus i fällan

2011-12-21T12:10:00.005+01:00

.
Anledningen till att jag ger mig ut på vinterhalkiga vägar tvärs över slätten till Skänninge i dag på förmiddagen är det foto som jag såg igår på Facebook.
Det var Margaretha som berättade om sina återkommande problem med möss och också visade en bild på två av dem som hon nyss fångat i fällor.

Jag reagerade något på färgen på en av dem; jag tyckte nämligen att den hade en ganska mörk strimma längs ryggen - en s k ål - och genast skenade mina tankar iväg mot vad som hände här i Ödeshög för två vintrar sedan - uppdykandet av brandmöss.
Här fanns kanske en viss likhet. Bäst att kolla!
Alltså skriver jag till henne och ber att hon ska ta vara på "liken" så att jag får en chans att dokumentera och kontrollera.

Hon ringer lite senare och berättar att hon lägger undan dem och så bestämmer vi att träffas.

- Välkommen hit till församlingshemmet i morgon kl 10:30 så kan jag bjuda på kaffe också, säger hon.

Margaretha

Vi dricker kaffe och så pratar vi en stund om möss, bygden och alla dess möjligheter.
Paktetet med mössen har hon hemligen lagt i frysen bland saffransbullar och pepparkakor, men åtminstone oerhört väl förseglat.

- Varsågod, säger hon och räcker över en blå plastpåse med spännande innehåll, och kör nu försiktigt hem över isvägarna.

Större skogsmus - snövit buk och med ett brunt "halsband" mellan frambenen.

På plats vid ateljén igen öppnar jag nyfiket och konstaterar, inte alls överraskande, att det är två "vanliga möss", större skogsmus det är fråga om.
Så är det.
Ingen besvikelse, jag lovar.
Och vad gör man inte för en trevlig liten stund så här innan jul med social fika och en biologiskt utmanande möjlighet.
.

20 december - Bändelkorsnäbb

2011-12-20T08:10:00.011+01:00

.
Nästan varje dag, då jag varit hemma, har jag besökt flocken med bändelkorsnäbbar som jag upptäckte vid Södra Djurledet under Omberg vid Rv 50 för ett tag sedan. (Se nedan under den 12 december). Det gäller att njuta av upplevelsen medan den pågår. Sen kan det nämligen dröja många år igen innan man har dessa rara sibiriska gäster på besök i sitt "eget vardasrum".

Det är en s k invasion på gång i Sverige denna vinter. Det händer då och då och beror säkert på en lyckad fortplantning borta i Rysslands lärkskogar med eventuellt därpå följande fröbrist, vilket skapar ett allmänt "uttåg".
Flocken här vid Omberg är vad jag förstår en av de största som observerats i landet denna vinter - drygt 45 fåglar stor; det är inte lätt att räkna exakt.

Bändelkorsnäbb - här en utfärgad hane. (Akvarellen, eller snarare fotot av akvarellen, blev alldeles för brunt i tonen. Tänk dig det röda i fågeln mera mot hallonrött). Typisk för arten är de två breda vita vingbanden som gör den lätt att skilja från kusinen Mindre korsnäbb som är en "Ombergs egen produkt", specialiserad på grankottar.

Bändelkorsnäbbarna har varit mycket stationära hela tiden; i ett par mindre lärkträd som står alldeles vid vägkanten. Det är lätt att missa dem om man inte är observant; tystlåtet klänger de runt i det rödtonade grenverket på jakt efter kottarnas frön. Arten är nästan helt anpassad just till lärkträd.

Då och då ger sig flocken ut på en kort flygtur - oftast i samband med att en långtradare passerar, men snart landar de igen och fortsätter sitt näringsintag.

Bor du nu i närheten av Ödeshög, är intresserad av fåglar och läser detta, tycker jag att du ska passa på. Här finns nu en vacker och intressant upplevelse att vara med om. Ca 300 m norr om Alvastrakorset på Rv 50, vid det röda huset och den stora vägskylten, i den lilla gruppen av lärkträd alldeles vid viltstängslet är det som gäller.
.

19 december - Under årets mörkaste dagar

2011-12-19T14:37:00.015+01:00

.
När dagarna är som mörkast och även själen vilar nära ett svart hål kan en endaste liten glipa av solljus under molntäcket vid horisonten ge tröst. Det finns så mycket mera bortom synrandens midvintergrånad och snart vänder det längtande himmelsljuset åter.

Mitt på dagen vid Ramstad, Tåkern, den 19 december 2011

Kl 13.00 vid Sjöstorp, Ödeshög, den 19 december 2011

15 december - Vinteråska

2011-12-15T14:50:00.007+01:00

.
Jag måste nog berätta om vädret igår här i Ödeshög, om inte annat så för framtida jämförande läsning i min blogg.

Förmiddagen började ganska soligt men någon gång vid tolvtiden så drog molnmassor ihop sig i väster över Vättern och Västergötland, tornade upp sig och närmade sig snabbt samtidigt som vinden plötsligt ökade till mer än frisk.

Sen vräkte allt loss momentant. Flaggstången här utanför ateljén bågnade och stormbyar piskade lindarnas grenmassor så det hördes in genom fönstren samtidigt som snöblandat regn vräkte ner nästan vågrätt och vågor av vatten drev över gatan utanför.
Ett par rejäla åskknallar hördes, överraskande eftersom blixten doldes av moln, snö och dunkelljus. Det hela varade ungefär tjugo minuter, sen klarnade himlen igen och allt blev sig likt.

Ett vinteråskväder passerar.

14 december - Allt som flyger är inte fågel

2011-12-14T11:10:00.032+01:00

.
Uppvuxen i efterkrigstidens Linköping och senare på plats som studerande och numera som anhörig till många släktingar som ofta besöks där, är jag van vid stridsflygplan. Dånet över staden är en väsentlig del av varje dags atmosfär.

Wampires

Jag minns silhuetten av de där märkvärdiga reaplanen som kallades Wampire, (inte förrän idag slog det mig att det naturligtvis är engelska för det nypopulära ordet vampyr), och som enligt morbror Bengt, som var ingenjör på SAAB och visste "allt" därom, var importerade från England. De hade en så egendomlig "dubbel svans", vet jag att jag tyckte.
När de passerade över himlen vände alla människor blicken uppåt.

"Flygande tunnan".

Sen var det den "Flygande tunnan" förstås, det där bukigt ettriga reaplanet som dominerade himlen över staden under 50- och 60-talen. De for alltid parvis i stadigt rät linje och efteråt har jag förstått att det berodde på att svängradien visst inte var den bästa. Men förstås, det var ett plan av sin tid och ett berömt sådant, med många uppdrag över land och hav och även under FN-tjänst i Kongo.
Minns jag möjligen ett liksom "visslande läte"?

"Lansen" flög under en period tillsammans med kvarvarande tunnor. De minns jag också även om de var av mera ordinärt utseende och inte lika spännande som de plan som kom före och efter. Jag tror att Lansen lite makabert kallades "Den flygande likkistan" på grund av sin form och sina ovanligt talrika haverier. Men i detta kan jag förstås minnas fel.

"Draken".

Draken med sina deltavingar och senare Viggen med dubbla sådana var märkvärdigt nymodiga och intressanta i mina ögon, vilka emellertid efterhand började inse och förstå krigsmaskinernas dubbelbottnade natur; dessa flygplan var inte bara spännande tekniska och ljudliga fenomen under himmelstaket, fastmer veritabla krigsmaskiner med död och förintelse som yttersta mål.

Igår besökte jag Linköping igen, hämtade varor vid en av åkeriterminalerna vid Torvinge industriområde alldeles i norra ändan av SAABs provflygfält.
En JAS Gripen var uppe i luften och inte bara uppe heller precis; piloten gjorde det ena lufttricket efter det andra alldeles över mitt huvud.
Det var ett skådespel och ett dån utan like. När den lysande efterbrännskammaren riktades rakt mot mig på blott några hundra meters avstånd, vibrerade hela kroppen och det var absolut nödvändigt att hålla för öronen.

Under ett tiotal varv i lufthavet utfördes det ena konststycket efter det andra en kvarts timme: accelererande storsvängar säkert på gränsen till G-kollaps, rollar, loopar, stallningar, fallande löv, svängande dans, våldsamma dykningar, kortsvängar, overkligt långsamma glidningar samt rakt-upp-stegringar genom molnen och direkt ner igen.
Det var verkligen våldsamt spännande att se det hela. Jag tror att någon delegation var på plats, kanske från Schweiz, och att man ville demonstra Gripens och pilotens förmåga.

Tänk vad människan kan! Vilka otroliga idéer och prov på teknisk förmåga och uppfinningsrikedom ligger inte bakom denna uppvisning; för att inte tala om antalet slantar.

Och i nästa andetag känner jag det andra - ambivalensen finns där - det där med flygplanets mål och mening som man aldrig kan bortse ifrån eftersom det är så intimt inkluderat; Gripen är inte något annat än en avancerad krigsmaskin. Och ifråga om krigsmaskiner är människans fantasi och förmåga outstanding. Det syns genom hela våra historia som en drivande faktor - kanske den främsta, eller snarare den värsta!

12 december - Fina fåglar i december

2011-12-12T14:00:00.017+01:00

.
Då jag var på plats vid Nobelfestligheterna i Stockholm i lördags ringde Johan från Gotland och undrade om jag hade spanat in "den där stormsvalan i Hästholmen", vilket jag alltså, av nämnd anledning, inte hade varit i stånd att göra och inte heller kände till.

Idag hemma på plats i ateljén kikar jag in på "Svalan" för att uppdatera mig om läget. Där finns bilder på storhavets egen fågel som trippar över ett grågrönt vättervatten vid hamnen, foton tagna av min gamla kompis Arne, men efter detta korta besök drog fågeln vidare och inga mer noteringar finns rapporterade; men väl tretåig mås från igår, söndag.
Jag känner förstås en viss fågelabstinens efter Nobelveckan och att kunna "hänga in" en stormsvala hemmavid lockar förstås, så jag far tveklöst iväg ner till Hästholmens hamn för att leta själv på plats.

Jag vandrar först ensam runt på kajerna och kikar. Hans från hamnbolaget kommer fram och undrar om jag har sett den där fågeln? som det var sånt ståhej omkring häromdagen.

- Nej tyvärr, svarar jag. Stormsvalan är nog inte kvar. Men titta mot Ålebäcken där borta så kan du i alla fall se en tretåig mås flyga omkring och i vattnet bort mot Guldkusten ligger en skäggdopping. Och sånt är ju inte helt illa det heller.

Jag tar vägen över Dags mosse, full av potthål, lera och vattenpölar så att bilen blir riktigt skitig igen; den senaste tvätten för 160 kr känns snabbt bortkastad.
Men färden blir ändå lönsam, fast på ett annat vis, då en ung kungsörn seglar upp över granarna. Jag sliter fram kameran som naturligtvis trasslar in sig i ryggsäckens bärremmar samtidigt som jag med vänster hand försöker nå fönsterhissknappen. Allt jäklar sig i vanlig ordning och jag lyfter till slut upp kameran med hela ryggsäcken som ballast och knäpper några snabba bilder genom vindrutans kurviga glas alldeles innan örnen åter försvinner bakom trädtopparna.

Resultatet blir naturligtvis därefter, suddigt och grått men ändå - en fullt läsbar bild av ung kungsörn.

Kungsörnen har säkert lockats av den döda gris som är utlagt vid kanten av mossen mot Kälkestads gård.
Här huserar ca trehundra kråkor, två korpar och ett par kajor. Två ormvråkar seglar också över, jamande som om det vore vår. Det är verkligen fågelmumma med kadaver.
Två gäng med starar noterar jag också på åkrarna, sammanlagt 21 fåglar som håller kvar hösten.

Vid Ramstad går sädgässen kvar. Det är svårräknat men jag dristar mig till att kalkylera med runt 1 500 individer som går bland morötterna som aldrig kom till skörd på grund av blötan. Även idag ser jag vitkindade gäss och ...

(i bilden ses 11 stycken rödprickade spetsbergsgäss - en liten del av hela gåsflocken)

... ett överraskande stort antal spetsbergsgäss. I fågelskådarkretsar talar man om "jizz" - (en samlad och allmänskapad upplevelse av en fågel, som indikerar arttillhörighet) - och när det kommer till spetsbergsgässens "jizz" har jag nog ganska god rutin och kännedom. Med ett svep över hela gåsflocken kan jag konstatera att åtminstone ett 60-tal spetsbergare ännu är kvar, precis som en gång tidigare i höstas och kanske är det ett rekord för Tåkern?

Hemvägen går över Väversunda i vanlig ordning och längs Omberg.
Under Lilla klint, strax innan Alvastrakorset på RV 50 flyger en flock "grönfinkar" ut ur trädbården.
I själva korset vänder jag om ... kom just på att flocken lyfte ur raden av lärkträd ... det kan väl möjligen inte ha varit bändelkorsnäbbar? ... höstens vackra invasionsfågel från Sibirien.

Jag tror förstås knappas själv på den möjligheten, inte så många på en gång, men man vet ju aldrig; och en annorlunda "jizz"-känsla väcker inspirerande tankar i huvudknoppen.

(44 bändelkorsnäbbar i bild och ytterligare några är ändå utanför fotots ram).

Det är bändelkorsnäbbar - allihop - hela flocken. - fantastiskt!
Fåglarna har åter landat och klänger nu omkring i träden och bänder loss lärkkottar. De är rastlösa och yviga i rörelserna och ger sig då och då ut på nya flygturer på några hundra meter för att därefter åter landa och fortsätta födosöket.

Trots sin färggrannhet smälter fåglarna in väl i lärkträdens brunhet och det är svårt att både se dem, räkna dem och inte minst att fotografera dem i grådunklet.
Sex individer sätter sig emellertid i toppen på några askbuskar och där ser man åtminstone en del av artkaraktärerna: Hanarnas orangeröda - och honornas grågrönsvarta dräkt, med stora vita dubbla vingband.

Sex bändelkorsnäbbar sätter sig i äsket och visar ändå något av sin prakt.

6 december - Nobelvecka råder och vi är på plats!

2011-12-06T10:55:00.007+01:00

Nu är det nära. Nobelveckan ligger framför Ulla och mig enligt följande program:

1. Till Västerås onsdag förmiddag för utkvittering av frack och en nydesignad klänning till Ulla, vackert marinblå med massor av glitter.

2. 17.00 onsdag kväll är det Champagnevickning på Kungliga Vetenskapsakademien, "i kavaj". Träff med "mina" nobelpristagare i fysik och deras familjer. Allmänt mingel med celebriteter och ledamöter.

3. Föreläsningar på Aula Magna, Stockholms universitet. Jag kommer att bevista fysik- och även kemipristagarnas föreläsningar.

Tranströmers som jag gärna ville vara med på kommer jag tyvärr att missa. Måste prioritera "mina" pristagare.

4. 17.00 fredag kväll stor allmän bankett med hela Nobelstiftelsen, alla pristagare, media och celebriteter på Nordiska Museet. "Kavaj gäller".

5. Lördag em. "Fracken på" och sen bär det iväg till Konserthuset för Prisceremonien. Jag hoppas på att dotter Hanna ska kunna närma sig Hötorget som är avspärrat och knökat så att vi kan ta bilen så nära det går. Får se hur. Vi har plats på första balkong.

6. Efter prisceremonin ut på röda mattan till abonnerad buss som tar alla inblandade och oss också då förstås till Stockholms stadshus för Nobelbanketten.
Detta kommer att kännas magnifikt och svårslaget. Tänk att man får vara med!

7. Efter banketten, någon gång på småtimmarna, efter dans och mingel, drar vi oss slutligen tillbaka med taxi till Hannas och Jorges lägenhet i Hägerstensåsen. Där bor vi förresten hela veckan.

Det kommer att bli intensivt! Idag laddar vi upp och packar!

6 december - Säsongens första snö

2011-12-06T10:13:00.003+01:00

.
Så har den kommit även hit till Ödeshög, vinterns första snö. Lite slaksig och isig ligger den en knapp decimeter djup på tomten då jag drar upp rullgardinen.
Det dröjde men var förstås till sist oundvikligt.
Koltrasten kände det nog på sig, ty Ulla berättar att hon igår såg en kolsvart hane under fågelbordet, också det säsongens första.

5 december - Minnen från Turkiet III

2011-12-05T16:37:00.008+01:00

.
Det är väl knappast det man först vill förmedla från ett besök i Turkiet, att man har bott på det mest extrema femstjärniga hotellet någonsin i sitt långa liv.
Men så blev det. Det ena stället efter det andra slog oss med häpnad och det allra sista, åter i Antalya vid kusten, var så spejsat och modernt att det kändes som att komma in i ett rymdskepp när man klev in mellan vakterna genom porten.

Allt gick i kliniskt vitt med rosaorangefärgad design i både ljus, prylar och effekter, även personalen ingick i detta scenerio med sina kritvita kostymer och skor.Ett rymdskepp således eller kanske värre ändå - ett sjukhus - och varför då inte en dårhus, ty så kändes det nästan ibland då man vandrade fram genom kala blankvitlackade korridorer utan ett enda skarpt veck eller hörn.

Buffen i matsalen var överdådig och det ordet räcker ändå inte till för att beskriva innehållet och volymen.

Vårt våningsplan.

Utsikten rakt ner i lobbyn från etage 8.

Nattygsbordet vid sängkanten.

Vi öppnar vår dörr och kliver in.

Speglar åt alla håll. Det och blankvita väggar.

2 december - Minnen från Turkiet II

2011-12-02T13:30:00.013+01:00

.
"Det där är saffranskrokus", sa vår reseguide Suleyman och ledde oss snabbt vidare in mot Pamukkales kalkbassänger. Vid sidan av sidan av stigen stod höggul höstkrokus i full blomning och några av oss undrade.

Jag undrar egentligen fortfarande. Jag har nämligen sett saffransodlingar i Marocko och kände inte riktigt igen den gula färgen på dessa blommor i Turkiet.
Nu, hemma igen, läser jag vidare om allt som finns att hitta om saffranskrokus och saffran. Kan ju passa bra att vara uppdaterad i Lussebulletider.

Det finns verkligen mycket att läsa i ämnet. 80 arter av krokus finns i Sydeuropa, norra Afrika och i Asien. Några blommar på hösten men de flesta ändå på våren. Någon vild saffranskrokus finns inte, läser jag vidare, det är en förädlad och genetiskt steril mutant, Crocus sativus, som har en historia långt tillbaka i tiden och möjligen med Kreta som ursprung, och vars närmaste vilda släkting heter Crocus cartwrightiana.
Saffranskrokusens blomma är färgad ljuslila till mörk purpur - obs inte gul!
150 000 - 200 000 blommor som bidrar med vardera tre pistillmärken åtgår till 1 kg saffran och priset på förnämsta kvalitet kan gå upp till 76 000 kr/kg, men kvaliteten har stor spännvidd och mycket rent fusk finns frekvent förekommande framför allt i turistorter.
Saffran är dödligt giftigt i större doser. Käka alltså inte för mycket lussekatter!

1 december - Möte med falkar

2011-12-01T15:22:00.008+01:00

.
Endast ett par andetag efter det att jag har lämnat det misslyckade försöket bakom mig, att försöka återfinna mina bilnycklar (det får bli en ännu senare historia); de som jag antagligen tappade vid Ålebäcken under öringsstudierna igår, just då jag satt mig i bilen för att åka hem igen något ledsen i själen och inte har kommit iväg längre än hundra meter, så får jag se det hela ske vid vindrutans övre kant.

Jag tvärnitar och kastar mig ut. Kikaren och kameran ligger ordentligt nedpackade i den zippade ryggsäcken. Att hinna ta fram något därur är inte att tänka på. Jag får njuta av ögonblickets häftighet när det händer, obeväpnad men öppen för intryck.

Ett gammalt pilgrimsfalkspar (klart synbar storleksskillnad) attackerar en ung fiskmås inte mer än tjugo meter rakt ovanför mitt huvud.
Fiskmåsen skriker skräckslaget - "kriiliääää" - och kastar sig runt i flykten som skadskjuten.

Under ideliga, ganska långsamma och korta dyk, där paret oupphörligt avlöser varandra och där fiskmåsen alltmer uttröttad pressas lägre och lägre och samtidigt försöker slingra sig ur den uthålliga dödens grepp, försvinner trion längre och längre bort mot Ombergshållet under loppet av några minuter.

Falkhonan slår underifrån, inte med liekraft, nej mer nästan som på lek men ändå icke, och kopplar ett klogrepp i måsen och båda virvlar ner mot backen. Men där släpper hon och bytet får än en gång lite luft under vingarna och försöker nå sjön.
Men sen, inte mer än någon decimeter över marken greppar falkhonan nästan lekande lätt fiskmåsen igen och trycker ner den i den gröna höstgrödan.

Falkhanen landar bredvid honan. Den vita måsen flaxar några gånger långt därborta men då sitter jag redan i bilen igen och backar blixtsnabbt tillbaka de där hundra metrarna som jag avverkat, tar fram kameran och sätter i teleobjektivet och kliver ut.

Det är fortfarande långt håll och först tror jag inte ens att falkarna är kvar. Men efter en liten stund hittar jag dem igen och ser dem sitta tätt intill varandra, honan på det dolda bytet och hanen bredvid. Redan är slakten igång och vita måsdun flyger i vindens riktning.
Allt är lugnt och avlägset och falkarna smälter nästan helt in i bakgrunden. Så här hade jag aldrig hittat dem.
Jag tar några bilder med kameran. Resultatet blir grått och suddigt men är ändå en dokumentation av att ett av Ombergs gamla falkpar stannar vinter i bygden i år igen. Det visste jag ju i och för sig redan från tidigare rapporter.
Men nu får jag uppleva det med egna ögon, och vilken upplevelse sen. Den skulle jag vilja önska alla naturintresserade och alla andra också.

1 december - Tjuvfiske i Ålebäcken

2011-12-01T11:21:00.025+01:00

.
Vi har parkerat vid Sverkerstenen och vandrar ner längs Ålebäcken.
Eftermiddagens snåla ljus kvällnar redan så här dags, någon timme bara efter lunchtid, den sista dagen i november; det som var igår.
Christer leder vandringen. Det är han som har kunskapen om allt som händer här vid bäcken runt öringen Det är den vi är på jakt efter, den och spåren av tjuvfisket. Jag följer med i hans bakhasor.

Ålebäcken rinner stilla i ravinen.

I lä för den stränga sydvästen, nere i ravinen, är det lugnt och skönt. Vattnet speglar himlen i selen mellan forsnackarna. Hägg och al lutar sig ut över ytan.

-Du borde ha på dig polaroidglasögon som jag, säger Christer. Kolla i mina får du se hur bra du ser ner i vattnet genom reflexerna.

Christer vid platsen för tjuvfisket.

Det var i lördags han ringde, upprörd och stressad och berättade att han just hade tagit hand om ett nät som var spänt tvärs över öringleken 50 meter från utloppet, där bäcken är som lugnast och bredast; ett nät som var spänt mellan två träd med vita linor, ett tätmaskigt löjnät som fångade allt.
Två stora öringar satt fast. Det var natt och i ficklampans sken lyckades Christer lossa de båda fiskarna som ännu levde. Sen i ilska och desperation slet han loss nätet och gömde det i mörkret.

- Hur gör vi nu? frågade han i mobilen.

- Det måste polisanmälas! svarade jag. Det är allvarligt och måste följas upp - stämmas i bäcken.

Idag är vi där tillsammans.
Christer har meddelat fisketillsyningsman i Jönköping. Motsvarande person i vårt eget län är bortrest till och med idag, torsdag.
Imorgon kommer förhoppningsvis en anmälan att vara diarieförd.

- Jag har fått godkänt för mitt förfarande, säger Christer och stoppar ner nätet i en svart plastsäck. Nu är detta viktigt bevismaterial.
- När vi ändå är här, säger Christer, måste vi se oss om lite och göra lite mera nytta.

Han tempar vattnet. Hukar sig ner på bron och släppet ner en digital mätare.

- 6,1 grader! Ungefär som lufttemperaturen. Inte underligt att leken ännu pågår. Det måste vara höstrekord, meddelar han och berättar att den sena leken väckt förundran bland experterna. Det och även lekens omfattning, både i fråga om antalet fiskar och storleken på individerna.

- En stor mätte jag i förrgår natt, i ficklampans sken, säger han, då kan man komma helt nära. Den var 83 cm och jag har ändå sett några större än så, fortsätter han. En som var upp mot 90 cm och då närmar vi oss tio kilo i vikt.

Christer ingår i projektet. Han är utsedd till officiell öringräknare och kontrollant vid Ålebäcken nämligen; ett hedrande uppdrag som han fullföljer med den äran och med en stor envishet och uthållighet ifråga om tid och arbete. Det blir många besök, de flesta nattetid.

Öringrom.

- Här ser du, pekar Christer, hur rommen ligger överallt i gruset. Öringhonan har ungefär 1 000 romkorn per kilo vikt. En 8 kilos hona bär alltså cirka 8 000 romkorn som hon portionerar ut hos olika hanar. Honan stannar ett par veckor innan hon vänder tillbaka till sjön för att äta upp sig medan hanarna stannar länge och hoppas på fortsatt kärlekslycka.

Det är flyt och kontinuitet i leken. De första öringarna såg jag i år gå upp redan i början av oktober så nu är vi uppe i två månader, men det måste nog vara ganska ovanligt och beror förstås på den förlängda hösten, avslutar han.

Ålebäckens utlopp i Vättern.

Vi går ner till utloppet. Här trycker vinden över sjön på rejält och sliter i våra kläder. Vågorna rullar gröngrå och tunga in mot stranden och piskar de kala skären.

Här vid utloppet som inte är bredare än en meter och inte djupare än några centimeter sker öringens in och utpassage. Här är artens flaskhals i verklig tappning.

Alldeles vid strandkanten ser vi en skugga. En femtio centimeter lång öring med en vitaktig sårskada i nacken vajar runt i vattnet. Den är oförsiktig, orädd, och verkar sliten eller sjuk.

Leken är en prövning förstås. Endast de starkaste kommer ända dit och ytterligare några faller ifrån under och efter den pärsen.

När vi är tillbaka vid bilen har mörkret börjat falla. Vi stannar ändå, någon kilometer upptröms i Ålebäcken, där Christer tar med en ledstavlampa och vi lyser oss fram till dikets smala vattenränna.

Vi ser där ganska många årsyngel, decimeterlånga, skvätta iväg i lampans sken och även en trettiocentimetare som vakar vid en grop.

-Fantastiskt att de kan hitta upp ända hit, genom hundrameterskulvertar, tät vegetaion och smala lopp, säger jag.

- Jo du, svarar Christer. Det är allt en fantastisk fisk det här.

Ja, detta är något att var stolt och lycklig över, att ha en så fin lekande population av storöring alldeles nästgårds. Desto tristare blir det då förstås att människor kan missbruka detta genom tjuvfiske mitt under leken. Det är ett skamligt tilltag och jag hoppas på sätt och vis att det bara är "busstreck" i oförstånd och därmed en engångsföreteelse.

Hemma på kvällen saknar jag mina bilnycklar. Hur jag än letar finner jag dem inte. Det blir en fortsättning av detta. Jag måste ge mig tilllbaka och leta i våra spår. Men det får bli en annan historia.

30 november - Lite konst också

2011-11-30T17:04:00.007+01:00

Då jag kikar bakåt i den senaste månadens anteckningar märker jag att "konsten" har varit satt på undantag till förmån för natur och miljö. Sånt är väl helt OK men nu petar jag ändå in lite konst trots allt, för balansens skull.

Det blir i form av en färgstark liten olja, en kvällstudie över Tåkern från öster med Omberg långt därborta i fonden. Den hänger på min ateljévägg.

30 november - Minnen från Turkiet I

2011-11-30T11:33:00.009+01:00

Ullas och min resa till det "Antika Turkiet" första veckan av november 2011 avsatte tydliga minnen, och spår av förnyad kunskap i hjärnbarken.

Efesos, Afrodisias, Perge, Hierapolis och Aspendos hette de gamla grekisk/romerska städerna som vi besökte. Jag kommer inte att göra någon samlad reserapport av detta äventyr just nu eftersom jag har tappat ftp-kontakten med min hemsida. Istället blir det små nedslag då och då i min blogg.

Annika och jag tävlar på Perges stadion i Turkiet och som det tycks blir det hon som definitivt kommer att avgå med segern, med ett bättre löpsteg.

Jag hade en dröm, bland många, att passa på att springa ett antikt lopp; en Stadion, vilket är ett något varierande gammalt grekiskt längdmått; från 157,5 m upp till 185 meter.

Den antika staden Perges hade kvar magnifika rester av ett stadion som kunde ta upp till 30 000 åskådare.
Där tävlade vi Annika och jag och vi kunde höra den enorma publiken jubla.
Min dröm har gått i uppfyllelse.

29 november - Gränna på världskartan

2011-11-29T14:55:00.024+01:00

Nu är Gränna inte bara polkagrisar.

Fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr är en av världens största. (Hört från radion igår)

Ja, Gränna hamnade centralt i mediabruset igår. Fyndigheten av sällsynta alkaliska metaller i mineralet nefelinsyenit lyftes fram till huvudposition i både Radio och TV.

Mindre känt är dock tydligen att fyndet balanserar på länsgränsen mellan Östergötland och Småland och därmed även medför att Ödeshög i högsta grad blir inblandat i det hela. Malmkroppen sträcker sig under två län!

Utdrag ur Natur/Kultur inventering för Östergötlands län 1983.

I förarbetet till detta planverk genomfördes mängder av inventeringar i länets alla skrymslen och vrår och även jag själv var i någon liten mån inblandad i det hela genom att inlämning av uppgifter och också i det slutliga illustrationsarbetet.

Jag minns mitt första besök vid Norra Kärr tillsammans med inventeraren Hans Liman från länsstyrelsen, hur han hade fått i uppdrag att kolla upp området och hur vi genomsökte den östgötska delen, om än ganska summariskt, efter spår av den sällsynta mineralen Grennait och eventuell verksamhet.

Då, i början av 80-talet, var dessa metaller tämligen ointressanta, vad jag förstår, ur nyttjandeaspekt och nefelinsyeniten betraktades nog mest som geologiskt kuriosa, om än en mycket intressant sådan.

Jag vet att jag späntade loss en flisa ur en bergklack men den flisan har visst förkommit idag.

Idag är allt helt annorlunda ( Utdrag ur pressrelease):

"Gruvföretaget är efter provborrningar berett att gå vidare. En ansökning om bearbetningskoncession ska lämnas in hos Bergsstaten efter årsskiftet, berättar geologen Magnus Leijd som arbetar för huvudägaren, det kanadensiska prospekteringsföretaget Tasman Metals.

... Det är en av världens fyra största och finaste fyndigheter, säger Folke Söderström, vd för svenska dotterbolaget Tasmet Metals.

Om brytning kommer till stånd blir det fråga om ett dagbrott på 700 gånger 200 meter med ett djup på 100 meter. Om tillstånd ges för att bryta fyndigheten kan den räcka i minst 40 år, förmodligen mycket längre än så.
Fyndigheterna består av ett drygt tiotal olika metaller som zirkonium, niobium och yttrium - viktiga ämnen som behövs för att producera sådant som elmotorer, lcd-skärmar och lågenergilampor."

Vi söker oss dit, vetgiriga Lars och jag, som flugor till en hundskit, kör söderut längs turistvägen mot Gränna, svänger av in mot Holkaberg och passerar Porsarp där vi kör över gränsen till Småland. Efter någon kilometer ytterligare vänder vi rakt in i området på små grusvägar, passerar mellan små gårdar och odlingslotter och är framme. Visst har vi varit här tidigare några gånger men nu verkligen med fördjupat intresse.

Men längre än hit kommer vi inte.

Sista biten in mot den gamla ödegården Norra Kärr är stängd och låst med en bom. Det finns ett stort värde i marken framför oss. Härifrån måste vi gå en liten bit.

Ett öppet område ligger framför oss, flera dammar är anlagda på båda sidor om grusvägen och gräsänder simmar där. Ett par korpar dansar förbi över himlen i den ryckiga vinden. Mitt i området ligger en bergklack där ett torp tidigare låg. Detta är nu rivet men den stora ladugården ligger kvar som en levande "Lars Lerin akvarell".

Upp till bergklacken leder en knappt anad stig genom gräset, fram till en renrakad berghäll där amatörgeologer under årtionden har knackat sig ner till de sällsynta mineralerna med små hammare - "klick, klick klick".

Berget är bandat i mörkgrått, vitt och rödviolett, en egendomlig och vacker färg för att vara berg.

Jag tittar nära inpå och ser kristallerna i mauve-färg, upp till någon kubikcentimeters volym ligga insprängda i fältspat och glimmer

Det är detta som gäller; detta som är värt flera miljarder i brytbart värde.

Aspekt 1:

Och hela denna "guldgruva" har mutats in av ett kanadensiskt företag som lämnar obetydliga 0,25% i royalty att delas mellan staten Sverige och markägarna. Visserligen kommer den framtida gruvan att kunna ge hundratals jobb i landet men inte kan jag låta bli att undra över varför inte det framgångsrika gruvriket Sverige via företaget Boliden, som tidigare provborrat i bygden, har haft mera tålamod och framsikt för att ordna med nationell koncession av denna enorma tillgång. Malmkroppen har ju varit känd länge och att den här typen av jordartsmetaller är bland de högst värderade i världen av idag, för elektronikens räkning, är ju inte direkt någon vältande nyhet.

Aspekt 2

Naturvärdena - kommer de att beaktas?

"Naturvärdena kommer att bestå om delar av området undantas från mineralbrytning", så står det i översiktsplanen.

Knappast! Och detta kanske förståeligt ändå. Och det mesta i området är heller inte av högsta naturvärdesdignitet vad jag förstår; några granåkrar, rester av ett splittrat och delvis ödelagt småbrukarlandskap. Det som bör beaktas med varsamhet är närheten till Vättern och Vätterstranden.

Mineralflisor som fick följa med hem.

Nåväl. Själv tar jag med mig en handfull flisor, rester från amatörgeologernas tidigare framfart.

Dem tänker jag spara som minne för framtiden. Och vem vet, finns det möjligen ett oanat ekonomiskt värde i dessa små skärvor - som guld kanske. I så fall är jag rikare idag än igår.

28 november - En dag på skogen

2011-11-28T18:35:00.021+01:00

.
Den yttre anledningen är att jag ska leverera en tavla till Boxholms Skogar AB men jag tänker som så att, det vore intressant att få göra en liten resa där i trakten med min "gamle" elev från Stenbocksskolan i slutet av 60-talet", skogsmästaren och nyblivne chefen för företaget, Eric Carpholm; få höra hans syn på skogen och se smultronställen och produktionsskog via hans ögon.
Han ställer bjudsamt upp på det och sålunda kommer det sig att vi nu sitter i hans bil och börjar vår lilla utfärd och så får också Eric ett utmärkt tillfälle att komma ute från skrivbordet en sväng och smatidigt bedöma läget av gårdagens storm Berit som tangerade bygden.

- Har du några önskemål, frågar Eric, något du vill se igen från förr eller så.

- Nej, svarar jag, nu vill jag att du visar mig vad du vill att jag ska se.

Det blir Svartån vid Laxberg, utloppet ur Sommen, som lägger sig först i ordning.
Två luckor är öppna och åvattnet bruser gulvitt och skummande. Det var här och på ytterligare en plats i länet, i Stångån i trakten av Vimmerby för så där ett tiotal år sedan, som de sista refugerna för södra Sveriges utterbestånd fanns.

- Jo, det stämmer, säger Eric. En gång när det var som sämst med beståndet, då uttern var i stort sett utrotad i södra delen av vårt land, sågs ändå enstaka uttrar till och med någon gång inne i samhället, i Boxholm alltså. Och nu finns här åter gott om spår vintertid på isen.

Eric vid Laxberg.

- Vi har ändrat vattenföringen här nyligen, fortsätter Eric. Vi har ju murat en liten laxtrappa här för öringen men upptäckte att fiskarna av strömmen vid luckan därborta lockades för långt åt det hållet och inte hittade in, så nu har vi öppnat den här luckan rakt under oss, alldeles intill laxpassagen, för att det ska bli lättare för fisken att hitta tillbaka till Sommen efter leken..

Fisken är vid sidan om skogen och jakten, ett av Erics stora skötebarn. Samarbetet har oftast skett över länsgränsen, med Jönköping, där man var tidigt ute med åtgärder för främjandet av miljön runt rinnande vatten, inte minst genom bygdens egen son Jacob Bergengren.

På slingrande små vägar, även små grusade skogsbilvägar labyrintar vi oss fram genom bygden mot trakten av Blåvik, men kommer inte ända dit utan tvärar över skogen, medan Eric berättar och jag ställer frågorna.

Det handlar om allt, det moderna skogsbruket, förändringen, maskinerna, produktiviteten, trädarterna, ekonomin, Evighetsträd, främmande trädslag, återväxt, skogsfågeln, jakten, miljöaspekterna, hänsyntstagandet, historien från förr och framtiden.

- Vad är det där? Något "mänskligt" har glimtat till i min ögonvrå. En tjärdal?

-Nej, svarar Eric. Jag tycker att det mera liknar resterna av en gammal eldstad från en kolarkoja. Såna finns det gott om på skogen i bygden. Tittar man på en karta från förr ser man att det är prickat som med flugskitar av alla kolbottnar som var i bruk här ända in i 50-talet. Bruket och masugnen i Boxholm krävde mängder med kol.

Resterna av en kolarkoja.

- Kan vi stanna, så får jag dokumentera?

Själva kolbottnen hittar vi också strax utan svårighet. En halvmeterhög, ringformad upphöjning inne bland träden, med ca tio meters diameter, med svart kolstybb i backen berättar historien om många års kolframställning på platsen.

Bjärhult.

Vi avslutar rundan med ett besök vid ett något annorlunda Boxholms skogar.

- Det här, säger Eric, skiljer sig ganska markant från allt annat här på skogen.

- Det heter Bjärhult och här bodde tre bröder och en syster, alla ogifta, tillsammans förr i tiden och förvaltade marken. Idag är det en sällsynt rest av ett gammeldagslandskap; en kulturgärning från en annan tid, som vi vårdar i samarbete med Länsstyrelsen med naturvårdsåtgärder. Det är ett av mina smultronställen.

- Tyvärr är det så, fortsätter Eric, att vi just nu befinner oss i en brytningspunkt för framtiden. Vad ska vi göra med resterande öppna, mera triviala odlingsmarkslämningar som vi äger?
Ingen ny generation kommer att vilja arbeta aktivt med så tveksamma marginaler och stor arbetsinsats.
Kanske kommer en del av det du ser bara att få buskas igen, naturligt, men mycket kommer vi säkert att plantera igen, suckar han.

- Med löv då? undrar jag.

- Jo, helst, svarar Eric.

... Och stormen Berit då? Jo hon hade passerat Boxholms skogar utan att avsätta några skrämmande spår. En handfull välta frötallar på ett par nya hyggen var allt som blev.

24 november - Om nattskärra

2011-11-24T10:44:00.006+01:00

Jag har hittat intressant läsning om en spännande fågel i ett projekt som Urban Rundström i Oskarshamn arbetar med:

Studier av Nattskärra i mellersta Kalmar län 2011

24 november - Fågelslakt

2011-11-24T09:27:00.005+01:00

.
Det tar visst aldrig slut!

Rapporter om slakten på småfågel i Sydeuropa fortsätter år efter år trots protester och åtgärder. Filmer och bilder med ruskigt innehåll dimper ideligen in via media, från framför allt Cypern och Malta, men också Italien, Rumänien, Ungern, Bulgarien m. fl. länder. Frågan är om man inte borde resebojkotta dessa länder helt, tills alla missförhållanden undanröjs.

Vad är det för fel på människorna där nere? kan man faktiskt undra. Har man inte kommit längre ifrån "medeltiden" än så här, år 2011.
EU kämpar mot vanarten genom "fågeldirektiv" och andra lagar men lokala myndigheter och en omedveten och okunnig allmänhet ser mellan fingrarna medan orgierna i småfågeldödande fortsätter.

Jag blir så ledsen och besviken!

Men att bara bli ledsen hjälper ju föga.
Därför hänvisar jag nedan till en förening på nätet, som verkligen försöker göra något åt problemet och också många gånger har gjort lyckade insatser. Men mer kraft behövs, fler måste ansluta sig och fler måste skriva på petitioner och upprop.

Nu senast handlar det om en alldeles aktuell händelse från Italien, där jag trodde ända tills idag att det värsta var över. Men icke!
Klicka in och ta del av text, bilder och video och lämna din protest som finns förberedd och översatt.

Press release 23.11.2011
Shocking video shows massacre of migrating birds in Italy
Thousands of song birds killed within only a few hours by hunters.

http://www.komitee.de/en/actions-and-projects/italy/massacre-colle-san-zeno

23 november - Ny entrétrappa

2011-11-23T14:44:00.005+01:00

.
Mehmet som behärskar det mesta i praktiskt hantverk tillverkar en ny entrétrappa till min ateljé. Han håller på hela dagen.

- Nu måste den stelna ifred några dagar, säger han, så jag kommer att lägga över en skiva.

- Och när är det dags för mig att sätta dit det självklara handavtrycket, frågar jag, men får inget absolut svar, ett leende mest.

Mehmet murar en ny trapp till ateljén.

23 november - Spetsbergsgäss vid Tåkern

2011-11-23T11:22:00.006+01:00

.
Jag gör en nogrann kontroll idag av den observation av förmodade spetsbergsgäss som Lars och jag gjorde vid Ramstads åkrar igår.
Jag berättade att solen då var lite besvärlig och att avsaknaden av tub medförde osäkerhet i antal och att det borde kollas upp.
Det är nu gjort alltså!

Resultatet imponerar. Minst 60 stycken spetsbergsgäss kan jag hitta i den idag ungefär 500 individer stora flocken sädgäss, varav flera nästan artrena grupper.
Vi hade rätt i vårt antagande igår med andra ord.
Dessutom finns även idag vitkindade gäss i ett antal av uppskattningsvis 80 exemplar insprängt i flocken.

Lantbrukaren kör under min observation ut med traktorn i området och gässen drar sig därvid ytterligare en liten bit bort från mig.

Spetsbergsgäss.
I förgrunden fyra sädgäss, (mörkare) och bakom dem en nästan artren grupp av spetsbergsgäss (ljusare).

De två tranorna går kvar vid Holmen och över skogen kommer fjällvråken seglande.
Jag lägger in en bild på den här, inte för att det är ett bra foto, tvärtom, men det kommer att underlätta individbestämning fortsättningsvis under vintern i och med att minst en stjärtpenna saknas. Sånt kan vara bra att ha registrerat.

23 november - Upprop Riksväg 50

2011-11-23T08:09:00.007+01:00

Min gode vän Christer Elderud har skrivit ett mycket angeläget "upprop" om problematiken kring långtradarna och Riksväg 50. Troligen kommer 6000 av de 7000 långtradare som kör sträckan idag att åka vidare på den kommande turistvägen mellan Ödeshög och Vadstena, förbi Omberg och Tåkern istället för att välja den nya något längre sträckan mellan Mjölby till Motala, om inte motåtgärder införs.

Läs och sprid vidare - kampen för Turistvägen och ett lugnare och mer harmoniskt Omberg /Tåkern fortstätter!

22 november - "Här är den vår de svaga kallar höst" ...

2011-11-22T11:06:00.011+01:00

.
... skaldade Erik Axel Karlfeldt...
och idag är det som att han var alldeles rätt ute, ty just nu skulle det nämligen lika gott kunna vara en aprildag då solen glimtar igenom molntäcket och släpar ljuset över Slätten och Lars och jag är på jakt efter årstidstecken i jordbruksbygden söder om Tåkern.

- Lärkorna är kvar förstås, säger Lars, men vad tror du om sädesärla?
- Nja, men kanske vi åtminstone kan upptäcka några sena tofsvipor, svarar jag.

Tofsvipor.

Alldeles efter Ramstadbron, där mossjorden står vattensjuk och potatisrutten blänker något till då vi passerar.
Vi stannar och spanar och upptäcker efter en stund elva vipor som står tysta och försynta i fårorna.
Höstvipor är verkligen olika vårens.
De smälter in i bakgrunden och försvinner nästan helt för våra ögon, burriga, färglösa och tysta.

Längre bort mot Holmen finns gässen; enstaka små sällskap av kanadagäss, ett hundratal vitkindade gäss och möjligen ett par tusen sädgäss som betar bland morötterna medan grågässen verkar ha flyttat för gott, vad vi kan förstå.

Det sneda och ockra solljuset är lurigt. Färgerna kan förvanskas men nog tycker vi att vi också ser ovanligt många spetsbergsgäss bland sädgässen. Utan att garantera uppgiften helt skulle vi nog vilja påstå att det rör sig om kanske ett femtiotal individer sammanlagt med enstaka artrena flockar på upp mot tio till tjugo fåglar.
Tubarna är hemma, ljuset lurigt och avstånden långa och vi travesterar "Orsa kompani" tills vidare men nog bör detta kollas upp igen.

Två övervintrande tranor.

Vid Holmen på gränsen till Väversunda upptäcker vi, mycket överraskande, två gamla tranor gående i stubben. En är ljus och fin och den andra har en något mörk och lite ruggig fjäderdräkt, så här har uppenbarligen något trist hänt, tänker vi.
Kanske att den där mörka fågeln har blivit sjuk eller skadad och att paret därmed tvingats till ett farligt eller till och med utsiktslöst övervintringsförsök. "Höstvåren" har ju sina begränsningar. Vintern kommer obönhörligen och för den är inte tranor rustade.

21 november - Recension på utställning

2011-11-21T19:12:00.009+01:00

Ibland har man som konstnär anledning, av hälsoskäl, att undanhålla både för sig själv och i den mån det går, även sin omgivning från att ta del av omdömen kring en utställning man har genomfört.
Så var dock inte fallet, ärligt talat, vid min senaste som ägde rum i Linköping.

Jag fick en välmenande recension i Östgöta Correspondenten den 4 oktober under Kultur Nöje, skriven av Sievert Sjöberg; det är bara det att det har dröjt med publicering ända tills nu eftersom klippet hade hamnat under några andra oviktiga papper i min hög av osorterat gods, av vilket jag har ganska mycket i min ateljé.

Nu har jag hittat det hela och lägger ut till allmänt beskådande, infällt i en påbörjad "Tåkernakvarell", vilket väl kan vara passande för att motsvara artikelns titel, vilket jag egentligen inte tycker att själva utställningen gjorde.
Men sånt tal är ju bara petitesser förstås.
Sievert var vänlig och bjudsam mot min prestation och det känns ju som huvudsaken och glädjande.

Faksimil ur Östgöta Correspondenten 4 oktober 2010 - recension av Sievert Sjöberg.

Du får kanske anstränga dig något för att kunna läsa den - först måste du också närma dig möjligheten genom att klicka på bilden.

21 november - Att vänta på en buss

2011-11-21T15:42:00.012+01:00

Bussen blinkar och stannar en bit bort i backen och släpper ut en handfull människor som vandrar iväg i gråvädret under uppfällda kragar.

Grabben som jag passerar småspringer men kommer ändå inte att hinna fram i tid inser jag och erbjuder skjuts i min ombonade bil.

Tack, men jag ska inte med bussen. Jag ska möta min flickvän, säger han ur ett lycklig ansikte.

...

Lycka är att ha en buss att vänta på.

17 november - Lite skogsluft

2011-11-17T19:27:00.014+01:00

.
Hösten känns dyster och mörk idag och jag är nog lite nere också efter allt arbete med utställning och Nobel. Jag saknar även ljuset och värmen från veckan i Turkiet och kunde nog ha tänkt mig ytterligare tid därnere. Kanske att också åldern då och då börjar ta ut sin rätt.
Då, när tröttheten känns för massiv smiter jag stundom iväg från ateljén för att göra något utan tyngande ansvar, alldeles för mig själv.
Idag t ex åker jag iväg efter lunch ner till ett parti av storskogen som jag inte har besökt på många år, till Lysings häradsallmäning och småvägarna mot Flugebo och vidare in till Vässjötorp och Sänkegölen.

Här parkerar jag bilen och vandrar omkring två timmar.

Det är tyst i skogen. Inte ens vinden hör av sig. Jag njuter verkligen av stillheten där jag vandrar omkring i mjukmossad gammelskog ner över branten till skogsgölens spegelblanka yta, där vitmosseflaket är fruset och högrest och frasar under mina steg som följer älgens.
Några domherrar och en kråka hör jag men det är är visst allt ända tills en tjädertupp skrämmer mig när den överraskande brakar iväg från en talltopp och seglar iväg mellan gråstammar och försvinner.
Sen är det lika tyst igen.

Men, det blev iallafall en tjäder och det är ju inte dåligt alls. Tvärtom - det var länge sen jag såg tjäder i hemmaskogen och jag planerar genast för ett tidigt vårbesök några månader framöver. Det finns lämplig storskog i området!

17 november - Lite vernissagemingel från utställningen i Linköping 1 oktober

2011-11-17T16:31:00.010+01:00

.
Sent, men aldrig för sent säger man, kommer här några spridda bilder från vernissagen på min senaste utställning på Galleri R i Linköping i oktober.
Enligt galleristen lär det ha varit den mest besökta utställning han någonsin haft. Jag tackar och bugar och sänder en hälsning till alla som var där.

Vi ses nästa år till Konstrundan - Kristi himmelsfärdshelgen, fyra dagar gäller. Välkomna då!

Samtliga kort har tagits av Jacob Järpenmyr.

17 november - Ett första rödingmöte

2011-11-17T08:38:00.006+01:00

.
Lars och Michael i fisksamtal.

Sagt och gjort; med hänvisning till mitt skriveri om öring och röding från den 8 november (se nedan).

Nu har Lars och jag initierat ärendet om åtgärder för att främja rödingens lek i Hästholmen under en träff med Hamnbolagets ordförande Michael Cornell under en avspänd fika i Väderstads Centralkonditori.

Det känns mycket positivt och vi kommer att följa projektets fortsatta utveckling med spänning och viss tillförsikt. För tillfället har vi gjort vårt.

16 november - Att kryssa bland fåglar

2011-11-16T09:25:00.047+01:00

.

Jag hugger till med 450 fåglar och struntar i att räkna enskilt och gör istället en uppskattning av bildens fågelmängd.
Om någon av er läsare orkar kolla närmare så meddela mig gärna svaret.

Här på fotot är det fråga om rödhalsade gäss, en i Sverige mycket sällsynt gäst och det är taget i Bulgarien tidigt i våras; att se och fotografera en 450 individer stor flock med fåglar är ju förstås inte någon märkvärdighet, men om det hade varit frågan om 450 olika fågelarter på bilden - Då du!

Det hände i veckan senast att ett rekord slogs i Fågelskådarsverige, ett meddelande droppade in via mejl:

"Bertil Svensson har nu uppnått 450 Sverige-arter".

Han har alltså sett flest fågelarter i landet och det senaste tillskottet för honom är taigaarten bruntrast, som efter vad jag förstår ännu är kvar på fyndplatsen, utan att jag känner större lust för att dra iväg dit när där ändå är så fullproppat av skådare.

En bruntrast -
rekonstruktion

Jag känner inte Bertil men jag förstår att han måste ha ett målinriktat intresse, gott om fri tid, kanske bara behöver ta hänsyn till sig själv, har skapligt med pengar att spendera på sin hobby, äger en väl fungerande larmtelefon samt innehar en pålitlig bil för att kunna lyckas så bra på att samla fåglar.

Nu låter jag kanske lite sarkastisk i tonen, vilket är ett medvetet val, jag är nämligen lite anti mot den här typen av artjägeri, men, å andra sidan kan jag ju ändå inte låta bli att bli lite imponerad dels av bedriften till vilken jag då ändå sällar mig i grattiskören, men mycket mera imponerad ändå är jag förstås över att det faktiskt går att hitta så många fågelarter i vårt land och att det hela tiden så snabbt fyller på allteftersom den här ganska nymodiga artjägeriföreteelsen växer till sig.
Det är ju förstås en fördel också att ha någorlunda goda kunskaper om fåglar men det behöver ju inte vara en absolut nödvändighet i sammanhanget, eftersom det oftast ändå handlar om att blixtsnabbt kunna "dra" på sånt som andra redan har upptäckt och artbestämt.
Men, att alldeles själv upptäcka och artbestämma 450 fågelarter i Sverige ( s k ädelkryss) vore verkligen en prestation att skryta över.

Samtidigt, och det vill jag verkligen understryka, är den samlade ornitologiska kunskapen i Sverige av idag är oerhört imponerande.
"Tiotusenkronorsfrågan i Fåglar" från "Anno dazumal" skulle idag betraktas som en nybörjarlek för verkliga amatörer i sammanhanget!

Fältsångare -
ett eget "ädelkryss".

Här har jag gjort en rekonstruktion av den fältsångare jag fångade i nätet under skäggmesringmärkning i Tåkerns vassar någon gång under slutet av 70- eller i början av 80-talet. Ett eget fynd av hittills sammanlagt 25 fynd av arten genom åren i landet.

Utan kamera och utan "Lasse Svenssons" stod jag där, långt borta i vassen utan kontakt, med en udda fågel i handen som såg ut som ett mellanting mellan rörsångare och sävsångare, lät annorlunda och hade ett rosa istället för orange gap.
Jag hade mina misstankar om arten redan då, mätte och dokumenterade varenda mått och fjäder och konsulterade sen ringmärkarguiden vid hemkomsten - Fältsångare, utan tvekan, en artbestämnning vilken senare också fick godkänt av Sveriges raritetskommitté. Lyckligtvis, ska jag väl tillägga.
Och detta, mitt i särklass förnämsta alldeles egna ädelkryss till trots, måste jag nog ändå erkänna, att det naturligvis oftast är ännu mycket svårare att både artbestämma och dessutom till slut få godkänt av raritetskommittén, såna sällsyntheter som man skulle råka iaktta i fält.
Så här var turen verkligen på min sida.

Av världens ca 9 000 fågelarter har nu alltså ca 450, eller drygt det, observerats i Sverige, vilket är lika med 5 % av totalen. Det är inte dåligt det för ett litet hörn av jordklotet som vårt (finns de förresten några hörn på ett klot?). Det är klart förstås att upptäckandet måste gå allt långsammare efter hand med det skulle inte förvåna mig om vi om ett relativt kort antal år har en kryssare som uppnår 500 arter. Det är inte mer än 15 år sedan, kanske, som Club 300 bildades och bara två, tror jag, sedan gränsen 400 överskreds.
* Angående uppgifterna i detta stycke, har jag fått en kommentar om vissa delar av sakinnehållet, som berättar att jag är något inaktuell ifråga om tid och siffror; små ödmjuka tillrättalägganden signerade Marcus Lagerqvist. Tack så mycket för detta. Läs kommentaren nedan!

Själv har jag inte räknat de senaste åren, så intresserad i sammanhanget är jag, men jag ligger väl någonstans över 300, 340 möjligen, och jag tycker att det är gott nog så.
Jag satsar på ädelkryssen jag!

Se också vidare på Club 300 sida över alla svenska fågelfynd:

http://c3.anthus.nu/

14 november - Avgörande på Kungliga Vetenskapsakademien och besök på Naturhistoriska Riksmuseet

2011-11-14T16:40:00.030+01:00

.
Det var i torsdags i förra veckan, den 10 november med en månads framförhållning, som det var dags för mig att lämna ifrån mig originalakvarellerna för tre Fysikpristagares räkning till Kungliga Vetenskapsakademien, för vidare förädling meddelst kalligrafi och inbindning, allt färdigt till kommande överlämning ur konungens hand på Nobeldagen den 10 december i Stockholms konserthus.

Jag var inte ensam där runt bordet med akademisekreteraren Clarie, akademirådet Per och akademiens ständige sekreterare Staffan, med var också de andra två konstnärerna Lena med kemiprisakvarellen samt Susanne med två ekonomipriscollage och alla var vi nog spända och nervösa inför vår bildliga och muntliga presentation av våra prestationer.

Nåväl, allt gick nu bra. Våra verk blev till belåtenhet och stenar lyftes från våra tunga konstnärsbröst i tur och ordning med undertecknad som förste man att ta till orda.

Samling runt bordet i KVA:s ständige sekretare Staffan Normarks vackra arbetsrum.

Efter det hela bjöds vi på god lunch i "Klubbhuset" - älgfärsWallenbergare med tillbehör vid den vackra taffeln och därefter skiljdes våra vägar för den här gången.

Min utstakade resa gick tvärs över vägen till Naturhistoriska Riksmuseet där jag hade överenskommit med personalen att förväntas infinna mig med en trafikdödad utter någon gång under tidig eftermiddag.

Anna och Peter tar emot på vertebratavdelningen vid Riksmuseum där jag något dämpad överlämnar min döda utter som dock tas emot med förtjusta miner:
- Åh! Äntligen en utter att sätta tänderna i igen.

Jag bjuds mycket generöst på en visning av lokalerna. En spännande tur med unika upplevelser.

Ingrid står vid obduktionsbänken i blankt stål och fjädrar av en havsörn. Ytterligare några plastpåseörnar ligger på lit de parad inför eventuella avslöjanden.

Ingrid med en död ung havsörn.

- Den här har dött eldöden antagligen vid en kraftledningsstolpe, säger Ingrid. Se här vid vingen att där finns brännskador. Jag har tagit vävnadsprover för miljöanalys och nu ska jag göra den klar för skelettering vilket innebär avfjädring och renrakning av så mycket muskler som möjligt. Sen får ängrarna göra resten.
- Havsörnen är den mest frekventa fågelarten vi får in numera, fortsätter hon. Tidigare innehade berguven den platsen men den har minskat rejält under senare år.

- Jag skulle nog gärna vilja se "mina" brandmöss också, säger jag till Peter, varmed vi går iväg genom vindlande gammeltidskorridorer i Riksmuseets källare på jakt efter en plåtlåda med "Apodemus" högst uppe i ett skadedjustätt plåtskåp.
På vägen dit har vi passerat det mesta: en niobandad bälta ensam på en disk, inlämnade "omöjliga" kattdjurspälsar, hängande apskinn i kylrummet, världens minsta och största kolibri, vargskallar och vargskinn, innan vi äntligen når skåpet med lådan som innehåller brandmössen som jag i över ett år härbärgerade i ett terrarium i ateljén i väntan på död och uppståndelse i form av preparat. Allt var redan så bestämt eftersom brandmusen var en ny art för Sverige.(I spalten till höger kan du finna en länk till historien om brandmusen - Sveriges senaste tillskott bland däggdjuren).

Brandmöss på parad i Riksmuseets samlingar, men endast två av dem är från Sverige - från Ödeshög närmare bestämt. De med vackert nyvita etiketter.

- De två nedersta exemplaren är det, säger Peter , ett platt skinnlagt och ett fyllt med bomull är "dina" brandmöss, och också upphittaren Christer Erikssons, vilket också anges på etiketten. Det tredje exemplaret finns i Riksmuseums samlingar i skeletterad form.

- Nu när jag har sett detta skulle jag nog gärna vilja se den där nyligen insända lappugglan också. Kan det gå för sig? frågar jag Peter.

Lappuggla i plastpåse.

- Lappugglan ligger här i frysen, svarar Peter och lyfter upp den på ett bord så att jag kan ta ett foto.

En minst sagt "saftig" doft möter oss efter vår rundtur i byggnaden, då vi kommer tillbaka till mottagningen.

Peter M. har nämligen alldeles nyss öppnat den stora "koken" och står och spolar rent med varmvattensslangen medan han berättar historien om myskoxen Ola som påträffades i ett privat frysförråd häromveckan.

Myskoxen Olas kranium är numera nykokt och fräscht.

- Han är ett original myskoxen Ola, säger Peter M. Han är nämligen en av de från Norge ursprungligen invandrade myskoxarna från 70-talet och dök upp helt oförhappandes till vår stora förtjusning som Kronans villebråd ur en privat frys och hamnade till slut här, nu som renkokt efter diverse undersökningar i form av DNA m m.

Tillbaka nu till Ingrid med havsörnarna. Hon är snart färdig med den första. Alla fjädrar är avlägsnade och också det mesta av köttet.
- Det blir inte mycket kvar av en så här pampig fågel när jag har gjort mitt, säger Ingrid.

- Nu kommer fågeln att läggas på tork några dagar, säger hon, ty våra duktiga ängrar gillar inte alltför saftig kost, och inom ytterligare ett par veckor blir det ett så här fint skelett av det hela, fortsätter hon, medan hon visar mig in i benförrådet där många fåglar i form av högar med ben ligger renätna bland resterna av flera skyddsjagade vargar, en vitnosdelfin och smådjur och tättingar av alla de slag.

Vilken märklig och spännande arbetsplats!

14 november - Återkoppling om mal och mott

2011-11-14T08:36:00.021+01:00

.
Jag fick häromdagen respons på en förfrågan om två småfjärilar från en nattfjärilsfångst den 6 augusti 2010 och sånt blir man glad och tacksam över även om det dröjt en smula.
Jag har "googlat" på Jans förslag och nog finner jag att de arter han förslår ser alldeles rätt ut. Jag lägger in de föreslagna namnen vid bilderna nedan.

Prova med följande artnamn för "småttingarna".

Tallskottvecklare = Rhyacionia buoliana

Purpurmott = Pyrausta purpuralis

MVH Jan Bergström

Vill du se den ursprungliga "artikeln" har du en länk här:

"6 augusti 2010"

Tallskottvecklare
En art med förkärlek till ungtallarnas vårskott. Förorsakar ibland avsevärd skogsskada. Men vacker är den!

Purpurmott.
En harmlös och vacker liten fjäril vars larv mest lever på myntor av olika slag.

13 november - Nobelfesten närmar sig

2011-11-13T20:52:00.005+01:00

.
Nobelfesten närmar sig med stormsteg. När mindre än en månad är kvar är det hög tid att tänka på kläderna.

9 november - Novemberdikt

2011-11-09T15:07:00.029+01:00

Gråtyngt och stumt är det sista kapitlet
i årsvarvets bokslut.

Ögonen läser
men ser knappast orden.

Slättens änglar
släpar med möda
sina vita vingar

svoschhh … svoschhh … svoschhh

Nödvändigt val är redan gjort.
Allting måste vara klart i tid:

”Flykt eller strid".
annars
"För evigt för sent".

När bladet är vänt
återstår endast
- efterskriften -
medan kommande boks främsta mening
redan är planenligt påtänkt.

Gebbe Björkman den 7 november - en gråmulen dag

8 november - Ädelfisk på hemmaplan

2011-11-08T15:33:00.032+01:00

.
Det låter nästan som en TorgnyLindgrenskröna från Norrland, att man kan ta sig strax bortom husknuten hemma i sitt eget Ödeshög, för att beskåda både öringlek och rödinglek, vid ett och samma tillfälle på hösten och dessutom, om man så önskar, harrlek på våren, fast det är ju förstås en annan historia just nu.
Men, så är det faktiskt. Ja, Vättern är verkligen ett arktiskt vatten.

Lars och jag får syn för sägen idag; en grå och rå novemberförmiddag, då vi besöker sjön och ett av dess tillflöden, det vid Hästholmen, Ålebäcken.

Det är där vi börjar, hos öringarna, vilka här går upp under oktober och början av november för att leka på grusbottnarna ända upp till en kilometer uppströms, i riktning mot både Sjöstorp och mot Häggestad trots alla typer av tänkbara vandringshinder som: bebyggelse, igenväxning, åkermark, rörläggning och långa sträckor av kulvertering.

- Jag tycker att det räcker om vi stannar på bron vid Sverkersstenen, säger Lars, så stör vi minst.

Från bron ser vi uppströms ca 50 m innan den mörka bäcken försvinner bakom krökar och buskage. Men längre än så behöver vi heller inte skåda för att få se stor öringlek. Små forsnackar avbryts av höljor bakom stenar och skrammel varvat med meterlånga selsträckor. Vattnet blir mörkt mot den bruna bottnen och himlen speglar sig endast smått eftersom diket är djupt. På den här korta sträckan ser vi öring på fyra till fem separata lekplatser. Det plaskar, sprätter, virvlar och stimmas. Minst ett tiotal fiskar kan vi räkna in och de är alla upp mot halvmetern långa eller mer.

Idag tar jag mig inte tid att komma nära. Sånt måste ske med omsorg eftersom öringarna är oerhört skygga och reagerar för varje skugga och rörelse. Vi håller oss på avstånd och jag använder istället mitt teleobjektiv. (Därav den suddiga bilden).

Öringlek i Ålebäcken. Ryggen på två stora fiskar anas.

- Ska vi se hur det står till med rödingens lek också, säger jag till Lars. Och menar hamnen i Hästholmen.
- Där såg jag på 70 och 80-talen härlig rödinglek, upplyser jag en förvånad Lars.

Lars som nyss varit i Huskvarna och beundrat rödingleken där, är förstås på direkt, men jag förstår att han nog undrar lite om uppgifterna i min redogörelse.

- Jag känner faktiskt inte till detta, säger han.

Vi går sakta längs hamnbassängen mellan den nya, yttre piren och den innanför och illglor ner i det mörkgröna men klara vättervattnet; kikar mot den mörka bottnen och ner i skuggan under bryggbordet.
Efter en liten stund ser vi den första lekrödingen. Den lösgör sig som en skugga, glider stilla genom vattnet precis som jag sett hajar göra i naturfilmerna på TV, med utslagna, vitkantade bröst- och bukfenor; som en "vattenängel" och försvinner strax igen.

Rödingarna glider sakta fram som vattenänglar i det mörka och kalla vättervattnet.

Strax ser vi fler och ännu fler.
De kommer i små grupper, parvis eller enstaka; mörka kroppar i sakta formation, in under bryggan där vi står, försvinnande ner mot bottnens stenmörker och upp mot ytan igen.
Då och då en sidvändning och bukarnas röda anslag skymtar i vattenmörkret.
Vi ser bara detta. Det stilla glidandet in i och ur vårt synomfång. Ingen hetsig och vällustig lek.
Det är ett sökande vi upplever. Hanar på jakt efter brunstiga honor, är vår tolkning. Är det något som saknas?

- Så här stor är den röding vi just sett här vid bryggan, måttar Lars med smilbanden på plats.
Hans och "Axel" skojar med. De håller egentligen på med hamnbestyr, tömmer vattenledningarna och sånt, men lever upp med oss i skådespelet och kan även komplettera med fler upplevelser från tidigare, exempelvis att rödingarna förr, då möjligheten fanns, gick ända fram till den relativt grunda grusbottnen alldeles utanför hamncafeet för att leka.

Vi måste göra något åt detta, känner vi alla och beslutar på stående fot att ta tag i problematiken var och en på sitt håll.
Redan till vintern borde det gå att fylla på med lämpligare sten och grus i hamnbassängen för att öka lekmöjligheten för rödingen här i Hästholmen.
Så tänker vi och så tänker vi börja handla med omedelbar verkan. Hjärtat bultar av arbetslusta, stolthet och glädje.
Tänk att vi har all denna rikedom alldeles utanför vår egen förstu´trapp.

7 november - "Revival"

2011-11-07T10:45:00.014+01:00

.
Doften är tydlig, igenkänd och efterlängtad och den möter mig direkt, alldeles innanför ateljédörren. Dessutom är den aktuellt bekant efter en vecka i Turkiet; doften av blommande citrus.
Som parfym!

Som jag har längtat!
Tre år har det tagit mitt fina citronträd att komma igen efter en övermäktig säsong som gav cirka tjugofem stora, gula och härligt smakande citroner. Sen, efter den satsningen, rasade trädets livskraft, det blev bara för mycket. Allt ovan jord dog efter en frostnatt på den inglasade altanen och jag klippte ner handledstjocka grenar till roten.

Mitt citronträd idag under vintervilan i en ljussatt ateljé.

Åter har trädet vuxit ut i omfång och höjd men det har varit dåligt med knoppsättning och därför gladde det mig mycket i sensomras då jag upptäckte de första anlagen.

En första citronblomma har slagit ut och en välbehaglig doft sprider sig i ateljén.

Idag är det dags. Idag har den första blomman slagit ut och hoppet tänds om en skön "revival". Nu ser jag återigen fram emot egna citroner.

En citronfrukt har smugit fram i obemärkthet.

Hur mycket märkligare känns det då inte att samtidigt med mitt blomletande i citronträdet finna en grön frukt i det täta bladverket. Jag som trodde att jag hade totalkoll!
Hoppsan - en överraskning - om allt går vägen, mogen frukt redan nästa höst alltså.
Det tar två år nämligen för citroner att mogna och under tiden finns både blommor, ettåriga och tvååriga frukter i en skön blandning.

Med citroner är det så, att man måste ha tålamod.

6 november - Sorgliga rara rester

2011-11-06T14:06:00.030+01:00

Jag var i Turkiet i veckan när Christer sände över meddelandet om en "stor uggla" via mobilen.

Han var nog lite chockad Christer och önskade stöd för den faktiska sensationen att han precis då, den 29 oktober kl 19:02, fotograferade en trafikdödad lappuggla, hemmavid i Bjälbo, mitt på den från skog renrakade Östgötaslätten. En verklig sensation.

Jag svarade och bekräftade upphetsad och samtidigt sorgsen.

Henrik Båvius, han som körde bilen, visar upp den alldeles nyss dödade lappugglan.

foto: Christer Elderud.

"Det small till bara, tjoff, sekundsnabbt och jag hann inte reagera", säger Henrik.

Närbild på den döda lappugglans vackra ansikte.
foto: Christer Elderud

På den långa resans sista kilometer hem från Turkiet, den som går längs E4, vid passagen över Disevidsån ett par stenkast hemmifrån, anar jag i höger ögonvrå den döda uttern(?).

"Det måste ha varit en utter", säger jag till Ulla och hon svarar att hon först absolut vill hem utan fördröjning.

Alltså blir det så, att jag genast, efter att ha släppt av Ulla hemma, åker tillbaka, vänder på E4, stannar och tar på reflexväst, sätter på hazard och kan konstatera tragiskt fakta - det är verkligen en utter; en stor och tung och massakrerad utter, troligen en hane.

Här har jag vandrat vid åarna i bygden, sommar som vinter, studerat spår och luktat på skitar, ensam ibland eller tillsammans med både Lars och Johan, för att åtminstone få en ynka liten snabb glimt av detta skygga djur på hemmaplan, men aldrig lyckats.

En massakrerad utter är tragisk att skåda.

Jag har tagit hand om mängder med hornugglor, kattugglor, sparvhökar och ormvråkar; duvhök och fjällvråk ibland, sparvuggla, stenfalk och två gånger berguv, tidigare en utter och nu utter igen samt oräkneliga andra fåglar och djur.

Idag tar lappugglan tillsammans med Göran, en berguv, en tornfalk och en buskskvätta tåget upp till Riksmuseum i Stockholm medan de halvruttnade resterna av "min" utter får ligga kvar i ateljéfrysen att stelna för vidare transport förhoppningsvis redan på torsdag, till samma ställe: Riksmuseum.

Med projektet "Kronans villebråd" blir det sålunda ändå någon "nytta" med trafikdödens alla sorgliga rara rester

Alldeles nu (7 nov. kl 11.40) ringer Göran från Riksmuseum och meddelar att lappugglan är bestämd till en gammal fågel, vilket medför att fyndet är ännu mera märkligt.

26 oktober - Resan till Kindabygd

2011-10-26T19:50:00.028+02:00

.
Resan till konstnärsvännen Gregers barndomstrakter börjar med att han hämtar upp mig idag på morgonen vid ateljén, varefter vi svänger österut mot Väderstad och kör ner tvärs över skogen till Boxholm, där vi vi fortsätter mot Malexander, förbi minnesstenarna över två skjutna polismän, tar en matpaus i Kisa för att sedan fortsätta ytterligare tre mil österut mellan sjöarna Åsunden och dess norra vik Glan bort mot Ämmern och Åländern, men då har vi förstås också stannat till vid Söderö slott och gått bland de numera rivna resterna av Gregers barndomshem, där hans fader förresten körde gengasdroska åt bemälda ståndspersoner, varefter vi slutligen hamnat vid torpet Lilla Fallvik med utsikt över den i detta långa stycke senast nämnda sjö.
Där tar vi ordentligen paus.
Nu sitter vi i den sparsamt uppvärmda och prydliga stugan och inmundigar vår medhavda fika medan Greger berättar om bygden och släkten sin.

Greger vid sitt torp Lilla Fallvik i Kättilstad socken i Kindabygd i södra Östergötland; bergklackarnas, ekdungarnas och sprickdalsjöarnas eget landskap, så väsensskilt mitt eget i västra Östgötabygd vid Vättern och Omberg.

-Det är gott om korp i skogen här nere, förvarnar Greger.

Och gott om korp kommer det att bli.

Över i stort sett varje bergtopp, skogsrand eller ängslycka hänger korpar - kraxande, kråande och i virvlande dans eller följa-John-lek.

Korparna leker och dansar. På en del ställen över skogen, där älgräntorna doftar i myckenhet kantänka, stimmar sällskap av upp emot trettio fåglar runt i lufthavet.

Men allt är inte korp som dansar och leker i vinden. I denna flock ses sjutton korpar och tre havsörnar.

Ännu en ung havsörn ser vi.

- Det var mäktigt och skönt det här, säger Greger, att vi fick sån tur med oss. Nog hade jag hoppats lite på örn innan vi kom iväg men aldrig har jag sett så många som fyra på en gång här i bygden tidigare.

Hem tar vi vägen söder om Sommen, via Österbymo, Asby och Tranås. Regnet börjar dugga och skymningen faller.

En älg står på vägen. Greger bromsar i tid men det är ganska "nära".
Då är det gott att Greger kör långsamt.
- Det gör sonen Daniel också, säger han, och det är jag glad för. Men konstnär´n Göran skällde på mig senast för att jag är lite saktfärdig som bilförare.

Tack för den lugna resan Greger!

24 oktober - Vår mitt i hösten

2011-10-24T08:34:00.008+02:00

.
Det händer varje höst att man läser i tidningen om de där vårtecknen som dyker upp vid fel årstid.
Nu har det hänt igen.

Häromdagen, då jag drog upp rullgardinen i sovrummet, kom skatan bärande på en stor kvist till boet i sembratallen. Jag har faktiskt aldrig noterat det om hösten tidigare, trots att jag kanske borde ha gjort det eftersom där ligger nya grenar nästan varje dag på gräsmattan under tallen. Det egentliga bobygget brukar ju börja så smått först i januari och så här års är det väl mest reparation på gång och jag förstår att paret önskar lite förstärkning inför vintern om det nu är så att man funderar på att sova över i ett ombonat eget näste istället för i den för nästan alla Ödeshögs skator gemensamma sovplatsen i de täta sälgbuskagen vid grusgropen i Jeanneberg.

Lite märkligt kändes det i varje fall att se ett sånt "vårtecken" mitt i blanka hösten

Vitsippan blommar i slutet av oktober. Märkligt!
Det blev en suddig bild med mobilens kamera uppenbarligen alldeles för nära för ordentlig skärpa.

Och sen då, i söndags under tipspromenaden med hela stora familjen vid Skönatorpet, klev jag av spåret en liten sväng av naturlig anledning och det ledde till att jag fann den här vitsippan - blommande.

Nu drar jag inte för stora växlar på det här, med vår och så där menar jag, det är höst, rejäl och tjurig höst och undantagen till trots dröjer det fem månader ytterligare innan det känns verkligt och definitivt att det där med vår är en adekvat beskrivning.

21 oktober - Kråkstrategi

2011-10-21T17:06:00.007+02:00

.
Lasse, grannen tvärs över gatan, tvättar bilen och själv lyfter jag in varor från affären, då jag hör det där typiska kråklätet, ett rullande kraftigt "krrrra" med öppet "tyskt" a-ljud - artens varningsläte för stor rovfågel; det som gör att jag med automatik börjar spana av himlen eftersom även jag förstår språket.

- Titta där uppe Lasse, säger jag, ser du duvhöken.
-Javisst, svarar Lasse. Det är visst mobbning på gång.

Och mobbning är det sannerligen.
Kråkorna tar igen för tidigare förlorad kamp och störtdyker i tur och ordning mot höken högt där uppe i himlen.
De är tre stycken och de turas verkligen om hela tiden så att höken ständigt måste vara beredd att parera. Det gör den också, elegant och utan större åthävor.

Runt, runt går kråkornas anfallsstrategi innan höken slutligen lyckas vifta bort "gråpacket" för att segla vidare mot söder medan kråkorna, säkert nöjda med sitt värv, landar i träden borta vid kyrkan.

I övrigt då? Jo, vinterfåglarna anländer i rask takt nu.
Igår drog stora flockar björktrastar förbi mot söder utan att landa och idag såg jag bygdens första sidensvansar.
Ute hos vännen Lars skvätter koltrastar ur varenda buskage. Så dags är det igen alltså.

20 oktober - Ett levande optiskt fenomen

2011-10-20T16:12:00.012+02:00

.
Det var igår som Lars och jag tog vägen över södra Tåkernbygden hem från en social fikastund i Väderstad.
Då vi kom över det låga krönet vid Renstad mötte våra ögon Ombergs fond med en hiskeligt mörkt gråblå himmel däröver. På lerfeta plöjen och på mossjordarna vid Ramstad och Holmen snurrade flockar av sädgäss omkring, 125 vitkindade gäss gick också där med blänkande ryggar i stubben tillsammans med ett tjugotal sångsvanar medan 5 vinterhämplingar kom lågt mot vinden över vägen alldeles framför bilen och två skogsduvor lättade från renen.

Men det som nästan uteslutande drog våra ögon till sig var ändå i det närmaste ettusen tofsvipor i tät flock som virvlade runt i luften.
Det var ett fantastiskt skådespel regisserat mot den hotfulla himlen; en väl koregraferad balett i vinden.
Vågor av ljus och mörker vandrade framför dovhimlen, blixtrade som silverkonfetti, drogs ut till sega gummiband och fjädrade tillbaka. Vi satt mållösa med gapande munnar. Aldrig hade vi sett något liknande. Så vackert!

Tusen tofsvipor i flock blixtrar mot mörkhimlen.

Kameran var inte på plats i bilen och att sen hemma i ateljén försöka ge sig på upplevelsen med färg och pensel känns omöjligt.
Jag försöker ändå men helst hade man ju velat ha en filmkamera tillhands.
Det var ju gubevars ett rörligt skådespel.

Väl hemma igen kom vädret ifatt oss. Det mörka molnet släppte ifrån sig rejält med hagel under tio minuter. Drivorna låg kvar till fram emot kvällen.

20 oktober - Konsten att kunna ryttla

2011-10-20T11:49:00.014+02:00

.
Precis vid Väversundakröken och precis som nästan alltid den här tiden på året är varfågeln på plats vid sin övervintringslokal i Tåkernbygd.
Jag såg den här redan för några veckor sedan och jag hittar den återigen på väg hem från ett kort besök vid Stugan. Den här gången i luften i den skarpa sydvästen.

Fågeln har lyft från salixranden och seglar upp till fem meters höjd där den ställer sig att ryttla i motvinden.
Huvudet är blickstilla fixerat, vingarna fladdrar, ja nästan vibrerar, suddiga för mitt obeväpnade öga, medan stjärten dansar runt, parerande varje lite vinddistorsion.

Med kameran kan jag frysa varfågelns prestation, men genom ögonen är det omöjligt att uppfatta de enskilda vingslagen.

Jag kollar tiden genom att räkna sekunder.
Fantastiskt!
Under upp till 30 sekunder ligger fågeln alldeles blickstilla i luftens virvlar för att kunna spana av höstängen på jakt efter begärliga åkersorkar.

Det kostar naturligtvis på att stå så där alldeles stilla i luften. Bröstmusklerna och lungorna får arbeta frenetiskt för att ge vingarna kraft att utföra precisonsakrobatiken i den friska vinden.
Men utbytet är värt insatsen. En fet åkersork per dag räcker för varfågelns överlevnad; ett stort byte för en så pass liten "rov"-fågel. Detta är en jägare som just utför en prestation som närmar sig övre gränsen till sin kompetensförmåga.

Jag känner att jag också har ryttlat en tid nu. I en månad ungefär har mina vingar fladdrat frenetiskt i motvinden. Jag har spanat efter det svåråtkomliga målet och letat efter en lösning på problemen.
Jag har ofta legat på gränsen till min ork och kompetens, eller kanske till och med närmat mig gränsen av min egen "inkompetensnivå".
När ångesten slår till hårt och skoningslöst har jag många gånger undrat om priset verkligen är mödan värt.

Nu har jag emellertid äntligen och oundkomligt sänt iväg mina tre alster till Nobelpriset i Fysik år 2011. Nu må det bära eller brista. Har jag inte sagt så förut? Kanske ändå - denna gång med mera emfas än någonsin tidigare.

15 oktober - Elegi över några vänner

2011-10-15T14:03:00.027+02:00

Jag gör en paus i slutspurten av mitt Nobelarbete, som sätter mina beslutsnerver på prov i år igen. Jag har ju nyss sagt att inget annat kommer att störa mig men nu vill jag ändå skriva lite om det senaste som hänt, här i min Naturliga dagbok.

Jag har varit med om att inviga en minnesutställning idag, på Galleri Kraftverk i Mjölby, där min gamla teckningslärare och mentor Ingrid Hillars livsverk presenteras i en retrospektiv bildkavalkad som kommer att pågå under fjorton dagar.

Foto av Pernilla Stenberg.

Dotterdotter Johanna och jag själv invigningstalar; Johanna om sin mormors uppväxt och liv och jag om hennes betydelse för alla konstintresserade människor i Mjölby och om den uthållighet och positiva envishet som hon visade alla tusentals elever genom åren i Mjölby realskola och gymnasium.

Ingrid besökte i stort sett varje utställning jag hade i Östergötland så länge som hennes ork och syn mäktade och hon hade varit hundra år om 10 dagar om hon fått leva vidare.

Det blev således ett långt, positivt och viktigt liv med ett gott slut som jag kunde referera till! Och jag känner stolthet över att ha känt henne och haft henne som lärare och kamrat.

Hur mycket svårare är det då inte att behöva ta till sig att vännen Danne Nilsson på Länsstyrelsen i Östergötland ryktes bort i förtid, endast 47 år gammal, efter ett knappt års svår och oövervinnerlig sjukdom, i fredags den 7 oktober. Han fick lämna familjen med hustru och tre barn samt bygden i förtid. Han hade egentligen mycket mera att ge och fick inte ens se sitt stora livsverk "Naturum Tåkern" bli färdigt.

Danne Nilsson berättar för Ödeshögs Naturskyddsförening i fågeltornet vid Tåkern om de fortsatta planerna med Naturum.

Då i september 2009 var det kris i projektet och Danne var ganska ledsen över förhalningen av byggnationen som blev på grund av statlig pengabrist. Allt var pinnat och stod bara där och väntade på en fortsättning

Projektet omstartades under våren 2010 och då kunde Danne åter le mot framtiden.

Vi hade en hel del gemensamt Danne och jag förutom naturintresset, menar jag. Vi hade också arbetsprojekt ihop.

Det var nämligen så att det var Danne som jag under de senaste åren förhandlade med, gällande de informationsskyltar som jag gjorde till länets alla naturreservat. Det var konstruktiva och snabba lägen och vi trivdes båda bra med varandra i situationen.

Danne förberedde mig på att det skulle komma att bli många fler jobb i och med det nya Naturum Tåkern och ville att jag skulle vara beredd med kort varsel.

Nu får jag förhandla med någon annan på länsstyrelsen och det kommer säkert att gå bra. Men jag känner stor saknad. Danne var ju så ung, stor och stark och med en god framtid till synes utstakad.

Det var bara detta jag ville skriva om. Mina tankar lever i minnen av alla möten med Danne, och går naturligtvis i första rummet till hans unga familj, som jag dock inte känner så bra.

10 oktober - Inomhus och låst

2011-10-10T18:23:00.005+02:00

.
Hösten utanför är skongingslös. Det är ett skådespel i färg och vind. Och regn! Idag och igår. Ständigt detta tunga regn.

Tur att man måste vara inne.

Jag låser min dörr till ateljén och går inombords. Till tre upplimmade akvarellpapper som fyller mina tankar. Nu finns inte mera tid för skisser och funderingar. Nu är det allvar. Nu måste det bli nåt till Nobel.

Att sitta vid datorn och skriva i min Naturliga dagbok är inte mer att tänka på de närmaste fjorton dagarna.

Men jag återkommer mot slutet av månaden. Då måste jag vara färdig.

6 oktober - Nobelpriset i litteratur

2011-10-06T14:40:00.011+02:00

.
Idag är det enastående stor lycka i Kultursverige. Nej förresten i hela Sverige. "Äntligen" har väl aldrig känts mera rätt.
Efter åratal av återkommande nominering har akademiens ledamöter slutligen vågat ta steget fullt ut att tilldela en oerhört värdig och världserkänd kandidat sin rättmätiga belöning, trots att han råkar vara svensk.

Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i Litteratur år 2011 med Svenska Akademiens motivering:

"för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".

En entomolog, skalbaggssamlare och naturmänniska dessutom har fått sitt erkännande. Kan det bli bättre?
Jag känner mig faktiskt delaktig och gläds åt att det slutligen är accepterat från högsta ort, att få vända sitt sökande också till naturen i skapande verksamhet

6 oktober - Nobelpriset i Fysik

2011-10-06T09:06:00.013+02:00

.
Tisdagen den 4 oktober var det dags för tillkännagivandet av Nobelpristagarna i Fysik.
Det är en extra spännande dag också för mig, eftersom jag då får reda på vilka personer jag skall måla till och hur många original som jag har att göra.

Dotter Karin har också fått ackreditering att närvara.

Alltså finns vi på plats där i den stora Plenisalen bland ett hundratal journalister från hela världen, Kungliga Vetenskapsakademiens egen personal samt säkerhetsfolk. Lokalen är pompös och "tung". Mängder av avporträtterade "Ständiga Sekreterare" från KVA:s hela historia bakåt i tiden ända till ursprungets Carl von Linné stirrar en i ögonen.

Här finns även Väversundasonen Jöns Jacob Berzelius blida ansikte.

Vi är på plats i god tid men håller oss i bankgrunden. Trängseln är stor men stämningen god och något spänd.
Kameror, ljus och ljud ställs in och reportrarna förbereder sina frågor.

Så kommer då KVA:s ständige sekreterare, Staffan Normark, tillsammans med tre professorer i fysik ut i salen och tar plats på podiet, ett bildspel tänds och presskonferensen börjar.
Jag själv är för mitt arbetes skull mest intresserad av att få veta - "Hur många?" - Svaret blir tre.

Priset delas i två hälfter till två "konkurerande" forskningsgrupper i Astronomi i ämnet:
"För upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor". "Det är skrivet i stjärnorna".
1. The supernova Cosmology Projekt - Saul Perlmutter får ena halvan av priset.
2. The High-z Supernova Search Team - Brian P. Schmidt & Adam G. Riess får dela på 2:a hälften.

Dagens Nyheters vetenskapliga reporter ställer initierade frågor direkt efter tillkännagivandet. Det gäller att vara påläst och förberedd på många olika alternativ.

Sen kommer frågorna och direktintervjun med en av pristagarna, varefter samlingen bryts och smågrupper bildas för diskussioner och fortsatta frågor och svar experter och jornalister emellan, men då är vi redan på väg ut Karin och jag.

På vägen hem är jag i tankarna redan sysselsatt med att "utvärdera" huruvida det jag nyss har fått reda på kommer att påverka mitt fortsatta arbete.
Jag känner att det kommer att göra det. Verkligen!
Den astronomiska inriktningen är ju spännande och omöjlig att bortse från. Jag måste nog försöka att inkludera detta i mitt tänkta tema som är Vättern. Men hur?

Nu börjar det brännas för mig!

3 oktober - Reportage om nobelarbete och utställning i tidningen Corren

2011-10-03T08:50:00.017+02:00

.
Det blev en omfattande, nästan överväldigande, artikel i Östgöta Correspondenten i lördags, mer eller mindre fördelad på hela fyra sidor.
Journalist Frida Henke och fotograf Monika Miranda kom till ateljén veckan innan och tog sig gott om tid för intervju och fotografering med siktet framför allt inställt på mitt Nobelarbete.
Vi passade också på att åka ner till den vilda Vätterkusten i frisk vind tillsammans och detta kom att bli den yttre ramen för reportaget.
Ibland måste man faktiskt tillstå att man kan stå i tacksamhetsskuld till någon eller något. Mellan Corren och mig har det nog varit så under alla år som gått att jag har fått en mycket generös behandling och väldigt mycket plats och positiv uppmärksamhet, för vilket jag är tacksam, samtidigt förstås som jag har gjort åtskilliga freeelancejobb för tidningen i gengäld.

Faksimil sida A1 med en liten blänkare i huvudet.

Faksimil sid C1 med stor bild av fotografen Monika Miranda då jag skissar nere vid Vätterns klippor.

Faksimil sid C3 med en vänlig artikel om mitt arbete skriven av journalisten Frida Henke.( läsbar om du klickar på bilden).

Faksimil sid B9 med hänvisning till artikel.

2 oktober - Inbjudan till Nobel

2011-10-02T19:41:00.010+02:00

.
Så här ser den ut, den officiella inbjudan till Nobelstiftelsens högtidsdag den 10 december 2011.
Ärligt talat hade jag nog aldrig trott att jag någonsin skulle få chansen att få deltaga under mitt liv, eller ens tänkt tanken. Men, nu är det här, det vackra kortet. Jag har det i min egen hand.

Inbjudan till Nobel 2011.

Härmed sker också ett nytt avstamp i eget arbete.
Fram till nu har jag haft fokus på min utställning men i morgon tar jag hundra procents sikte på att forma Nobeldiplomens konstverk i fysik 2011.

Det arbetet har i och för sig varit med i tankar och handling redan från i somras genom skisser och funderingar, men kommande tisdag blir allt mycket mera konkret och aktuellt.
Då kommer jag nämligen att vara på plats i Kungliga Vetenskapsakademien tillsammans med hela världens samlade pressuppbåd, och även dotter Karin som har erhållit full ackreditering att få medfölja.
Namnen på nobelpristagarna i fysik kommer att tillkännages och allt sätts på sin spets för mig.

Jag är redo, laddad och full av iver; spattig som en rashäst. En så spännande och privilegierad höst att vara i är naturligtvis unikt!

30 september - Sensommarutställning

2011-09-30T16:26:00.008+02:00

Det är en underbar sommarfredag, nästan 25 grader varmt (värmerekord?), vän sol och fuktig luft, då vi hänger färdigt utställningen i Linköping Roger, Gustaf och jag.

Allt är klart nu!

Och imorgon öppnar dörrarna på Galleri R kl 11.00. Nu är det för sent att ångra sig.

29 september - Stora lund vid Vättern

2011-09-29T14:19:00.014+02:00

.
Jag gjorde som tänkt, åkte ner i det tilltagande varmljuset, till klippmarkerna vid Stora lund vid Vättern, där jag vandrade runt omgiven av all tät buskighet för att söka inre ro i ensamhet.

Olvonbären braskar i blankrött och lockar ett ansenligt antal fruktsugna svarthättor.

Färgerna går åt rött: röda rönnbär, röda olvon, röda nypon och röda oxelbär. Även trädens grönska rodnar.
Men gräset är ännu saftigt smaragdgrönt och de idisslande korna ligger skönt tillrätta.

I de här buskmarkerna vid Vättern alldeles under Omberg går fågelsträcket tätt och rikligt mot söder. Landskapets ledlinjer smalnar av till några hundra meters bredd längs den vilda sjön och allt som kommer på bred front förbi här samlas i en smal korridor. Man får samma känsla som vid Falsterbo och på Ölands södra udde. Man märker det direkt redan vid parkeringen att luften är fylld av flyttande fåglar.

Jag sätter mig i lä av berget men högt upp med utsikt över hela bredden mot norr. Här sitter jag nu i en dryg timma och spanar och räknar.

En årsung rödhake (det kan jag se på det ljusa vingbandet) har ruggat till vuxendräkt och är färdig för nattlig avfärd.
Men under dagtid hoppar den nu runt i de täta buskagen och äter bär och insekter som ska bli till det gula fettets flygbränsle.
Pepparkornsögat begrundar min överraskande närvaro.

Sträcket är trots att förmiddagen redan är långt gången tämligen rikligt.
Flockar med bofinkar passerar ideligen och däremellan kommer hela tiden grönfinkar, grönsiskor, steglitsor, blåmesar, svartmesar, gulsparvar, sävsparvar, pilfinkar, starar, koltrastar, ängspiplärkor, sånglärkor, sparvhökar och även en varfågel. Den, varfågeln, stryker tätt över berget bara en meter ifrån mig och jag tror att det faktiskt är första gången som jag ser en sådan under sträck.

Glitterbläcksvamp - Coprinus micaceus.

Jag fotograferar en bläcksvamp i betet. Hemma kan jag läsa, i Ryman/Holmåsens "Svampar", att den fått sitt namn tack vare de små glittrande ljus kornen på hatten. Se själv!
Så har jag lärt mig nåt nytt även idag.

29 september - "Sista utrop"

2011-09-29T09:04:00.003+02:00

.

I skuggan av gammelboken.

Frida och Monica från Corren Kultur var på besök i ateljén igår. Det blir en artikel på lördag och jag håller tummarna för att jag kan stå för vad jag säger och vad som skrivs däri.

Nu har jag hela kollektionen klar, namnad och prissatt och imorgon förmiddag blir det transport till galleriet. Det måste bli med släpkärra på grund av storleken på mina alster.

Jag är nöjd och spak. Nu åker jag ner en sväng till Vätterns klippor för lite genomluftning av min ansträngda hjärna.

27 september - Bearbetning av bladvass till Naturum Tåkern

2011-09-27T16:13:00.018+02:00

.
Jag prövar i ateljen den där lerstenen som jag samlade in igår bland schaktmassorna på vallen vid Tåkern.
Jag krossar en liten bit som jag mal i min mortel, efterhand tillsammans med en gnutta vatten, så där som man gjorde med färgpigment för länge, länge sedan; det kallas att riva färgen. Sen blandar jag allt med gummi arabicum och mera vatten och se! Nu är detta i högsta grad en målningsbar färg.

Nu har jag alltså tillverkat en vacker, lite dov, rödockra färg som är alldeles naturlig.

Detta blir ungefär allt jag orkar eller har lust med på morgonkvisten.

Jag ringer istället till Eva och Morgan, två konstnärskompisar i Väderstad, och undrar om inte också de är alldeles vansinningt kaffesugna och i behov av socialt umgänge.
Vi bestämmer träff på det berömda "Väderstad Centralkonditori" och är där i god tid innan anstormningen som brukar bli vid 11-snåret börjar.
Så sitter vi där en dryg timme och pratar om allt sånt där som har med konst och konstnärsskap att göra. Det känns skönt.
Skönt med samförstånd och meningsutbyte.

En av flera unga blå kärrhökar vid Tåkern idag.

Jag tar vägen längs Tåkerns södra sida hem igen. Det är varmt och soligt och på flera platser dansar nyanlända blå kärrhökar förbi.
Vid ett tillfälle får jag för mig att det är frågan om en ung stäpphök men när jag kommer ifatt den igen så kan jag konstatera att även detta är en blåhök.

Vid Lövängsborg vid Väversunda strandmad är man i fullt arbete med att förädla den vinterskördade vassen till byggnadsmaterial för Naturum Tåkern. Jag parkerar och ber om lov att få dokumentera processen.

Arbetsledare över ett gäng danskar och ungrare är Brian.

Brians bil har en vacker dekal på dörren.

Det är fullt ös på ängen. Maskiner och lastrack står på en tjock vassmatta av ratade rör. Överallt står stukor med vass som skördades på isen i vintras. Slammer och damm yr i luften. Arbetet är koncentrerat. Brian säger att jag får gå runt och dokumentera som jag vill, bara jag är försiktig vid maskinerna.

Stukor med vinterskördad vass som ännu är obearbetad.

Arbete vid sorteringsmaskinen.

Brian buntar den sorterade vassen. Jag är väl inte riktigt nöjd med kvaliteten, säger han. Det är för mycket gammal vass i buntarna. Vi får väl se hur det kommer att hålla på sikt.

De färdiga buntarna packas hårt och binds om inför transporten bort till Glänås, där de kommer att läggas som vägg- och takmaterial på det nya Naturum Tåkern som ska stå klart till våren 2012.

26 september - En lugn dag

2011-09-27T12:25:00.013+02:00

.
Men en suck av befrielse drar jag iväg ner till Tåkerns strand på förmiddagen. Det bådas gott väder om än lite blåsigt. Men så är det ju ändå för det mesta.

Idag har jag inga ambitioner mer än att njuta och ta för mig av det som naturen bjuder.

Jag sätter mig på vallen och äter ett päron och börjar spana och lyssna ut över vasslanden.

Jag kliver ut på den nya vallen i vassen rakt nedanför Stugan. Där går den nya vattenleden med en konstgjord bifurkation från Ramstadkanalen och alla schaktmassorna från sommarens grävning ligger upplagda och öppna.

Redan till nästa år kommer vegetationen att ha tagit över här; mängder av pilskott, vassrizomer, besksöta, strandskräppa, hästsvans, tiggarranunkel, pilört och annat har etablerat sig friskt men är ännu skirt och lågvuxet.

Jag har tänkt mig att kunna hösta min första observation av skäggmes för året.
Senaste vintern tillsammans med vintern ett år ännu tidigare ändå, har slagit ett stort hål i populationen. De mängder skäggmesar jag för två höstar sedan kunde observera under högflykt just i detta område är utraderade.
Jag rör mig på vallen, sitter stilla och filosoferar och äter en "Risifrutti" under ett par timmar och till slut får jag höra skäggmes. Någonstans därutifrån vassbältet låter enstaka "tjyng" men mer än så blir det aldrig, men därmed är jag ändå mer än belåten och nästan lycklig.

Istället ägnar jag tiden mest åt det lilla. På rotvältorna av upplagd vass och tåkerngyttja finns mycket att studera.

En vacker svamp växer på de upplagda schaktmassorna som är fyllda av vassens rotfilt. Men jag vet inte vilken art.

Överallt växer en vacker svamp. Jag vet inte vad det är för sort mer än en skivling förstås. Någon som kan? Hör gärna av er i så fall.

I leran finns snäck- och musselskal samt mängder med grus och sten.

En röd, mjukt vittrig och finkornig sandsten, eller kanske snarar lersten, intresser mig lite extra.

Jag tror det är s k ockra av röd karaktär, ett mineral som man kan mala ner till jordfärg.

- Den ska jag minsann pröva hemma i ateljén, tänker jag och fyller min ficka.

Detta är istidsmorän som ser dagens ljus igen efter 10 000 år på Tåkerns botten; kalksten, granit och sandsten.

Överallt på de halvöppna ytorna kilar spindlar och små skalbaggar omkring. jag plockar fram ett rör ur ryggsäcken och samlar in tre arter av små jordlöpare.

- Här skulle man ha varit i somras, med sol och värme, funderar jag entomologiskt. Vilken spännande ekologisk nisch!

Hemma i ateljén igen lägger jag en 4 mm lång liten skalbagge, en Carabid av släktet Bembidion, under preparermikroskopet och tecknar av den. Visst är den vacker! Men förstås, för att se det behöver man extra mycket ögon.

Jag får tipsa mina vänner skalbaggssamlarna: Janne, Sven och Nicklas om platsen för fynden och förresten också be dem om hjälp med artbestämning. Själv saknar jag nämligen numera tillräckligt med rutin för att utan alltför stor arbetsinsats gå i land med ett sånt projekt.

25 september - Alldeles färdig

2011-09-25T20:45:00.014+02:00

.

Vårljus

Ännu en oljemålning är klar till utställningen.

Nu är jag färdig, alldeles färdig. Det absolut sista penseldraget för den här gången är gjort. Handen och själen slappnar av från skaparprocessen. Nu må det bära. Verken är gjorda. De är inte längre "mina". Jag är på väg någon annanstans.

Det är faktiskt sant; redan nu ser jag mest framåt, ja, kanske inte riktigt helt och hållet. En liten tid till försöker jag att bara koppla av en stund; rensa mitt huvud från motiv och lösningsmedel.

Idag har jag ordnat en sån där massa administrativt måste; grejat inbjudningar på nätet och sånt. Kanske har du märkt av det, eller inom kort? Annars meddela mig så sänder jag ett vernissagekort med personlig inbjudan på direkten.

22 september - Monet har hälsat på i Tåkern

2011-09-22T21:50:00.005+02:00

.
- I Tåkern finns bara gula näckrosor, säger jag.
- Bien, låt gå för det då, svarar Monet och målar vidare. Intressant förresten, fortsätter han, att för en gångs skull måla i akvarell.

Akvarellen visas i fullt format på kommande utställning.
Välkomna!

21 september - Höstdagjämning betyder möte mellan sommar och vinter.

2011-09-21T16:49:00.012+02:00

.
Det är höstdagjämning ......och jag är på väg ner till Stugan i helregn och passerar Disevidån vid Ramstad och suckar återigen över vädret som inte är till min hjälp i måleriets pressade tidsschema. Men kanske anar jag en lättnad i sydväst bortom Ombergs sydspets.

Varfågeln har anlänt.

Mitt i min fundering noterar jag säsongens första varfågel. Den lyfter från buskridån vid bron och flyger ut över maden mot sjön.

Det är precis på kornet; nästan alltid i september och jag gläder mig åt detta första vintertecken. Den kommer att bli kvar nämligen, hela vintern igenom; denna Norrlandsfågel.

Alldeles efter denna observation ser jag två ärlor flyga upp från vägkanten och försvinna ut över åkrarna. De kommer att vara bland de senaste om inte till och med de allra sista av sommarens sädesärlor som finns att skåda.

Varfågel och sädesärla - ett dagsmöte med typiska representanter för vinter respektive sommar

Kustpipare.

På långt håll redan, hör jag från altanen, kustpipare närma sig. "Kly-u-ii, kly-u-ii".

Jag steppar ut i regnet och spanar mot norr. Där ur grådasket lösgör de sig ur fuktdimmorna; kommer på hög höjd med smala klippande vingar; tio stycken. De flyger rakt över mitt huvud ropande och utan tankar på rast. Målet är inställt. Från den ryska ishavskusten kommer de på kurs mot Atlantkusten och Medelhavets vinterkvarter. Det är faktiskt troligt att de har flugit ända hit nonstop; ett par hundra mil eller mer på en gång och färden kommer att gå vidare både natt och dag tills målet är uppnått.

Vintern möter sommaren hemmavid och arktis passerar under tiden och jag är lyckligt på plats för att vara med om det hela.

21 september - När föräldrars tålmodighet sätts på prov

2011-09-21T08:38:00.011+02:00

.
Det har förvånat mig några dar, det ser jag nu i backspegeln då facit finns, att det ligger färsk spillning på trottoaren under takhänget vid grannhuset till ateljén. Där uppe i luftspalten finns ett antal hussvalebon instoppade, lite ovanligt osynliga för att vara hussvala.

Igår köpte jag en pizza tvärs över gatan, både Ulla och jag kom hem sent efter arbetet och ordnade på det sättet en enkel kvällsmåltid för oss.
Jag gick ut medan jag väntade och såg en hussvala segla omkring högt över hustaken i regnhänget.
- Egendomligt, tänker jag, med en ensam hussvala så här sent in i hösten. Höstdagjämning faktiskt.

När jag står där och funderar upptäcker jag att det låter från under taket på huset där svalorna häckat: "britt, britt ... britt".
Det låter märkvärdigt nog som ungar av hussvala.

Jag går dit och kan konstatera faktum. Där finns ungar kvar i det nästan osynliga boet.

Boet med sena hussvaleungar i Ödeshög hösten 2011.

Jag läser idag på morgonen, då jag förresten åter hör ungarna däruppeifrån, i Rudolf Söderbergs gamla "äggsamlarbibel" som jag köpte på auktion för ett antal år sedan, om hussvalans häckning:

"Årligen en kull i förra hälften av juni. Ungarna ligger länge i boet (intill 31 dygn)".

Oavsett dessa fakta, måste det här vara fråga om en extremt sen kull, antagligen omlagd mot slutet av juli eller i början av augusti, och hur det nu kommer att gå till slut är väl osäkert.
Det finns inte mycket flygfän kvar i den höstliga luften för föräldrarna att mata sina kvarvarande ungar med men jag håller tummarna och kollen och önskar lycka till. Det hela kommer att hänga på förädrarnas tålmodighet.

20 september - Bara blåst eller regn

2011-09-20T15:09:00.006+02:00

.
En färdig olja till utställningen i Linköping på Galleri R den 1 - 15 oktober. Se mer info till höger.

Jag brukar inte säga så, men nu är jag nästan trött på hösten; redan.
Hela september, i stort sett, har det antingen regnat eller blåst.
Och idag igen, inte hade jag koll på det, var det i det närmaste kulingvindar från sydväst rakt in på altanen där jag försökte parera med penseln alla vibrationer och livliga skutt som duken gjorde.

I oljerock och dubbla tröjor och med yllemössa på huvet, fattades långkalsonger, försökte jag få till mitt måleri.
Gud vad jag suckade! Nu längtar jag verkligen efter några lugna dagar utan regn för att kunna avsluta mitt beting till utställningen i harmoni.

19 september - Utställningen närmar sig

2011-09-19T08:15:00.006+02:00

.
Den 1 oktober är det vernissage på Galleri R i Linköping. Ännu har jag ett par oljor kvar som jag gärna vill få färdiga så det blir till att åka ner till Stugan och måleriet hela denna veckan och också idag, en helmulen och regnig tillställning. Jag får elda i järnspiseln och värma upp mig mellan penselvarven.

Jag lägger härmed in affischen till utställningen och vill med detta hälsa alla mina trogna bloggläsare varmt välkomna. Jag tycker själv att det känns som en lovande utställning. Jag har satsat rejält precis som jag brukar och hoppas kunna överraska.

"Nobelkonsnären" Gebbe bjuder in till vernissage.

- Ta för er nu, säger akademisekreteraren Clarie till oss konstnärer. Utnyttja läget. Det är ett av de finaste hedersuppdrag man kan få i Sverige, att få representera med nobeldiplom.

Förra årets uppdrag, att måla diplom till kemipristagarna gick hastigt och stressigt förbi utan stora åthävor från min sida. Uppdraget i sig tog alla mina krafter.
Kanske ska jag försöka göra något mer av det hela i år när jag har fysikpristagarna och hela Nobelfestligheterna framför mig.
Därför dristar jag mig till att sticka ut med "Nobelkonstnären" i denna inbjudan. Det tog emot lite men till slut bestämde jag mig. Chansen finns endast nu!

Efter hand, fram till utställningen, tänker jag presentera några verk här i min Naturliga dagbok och hoppas därmed kunna väcka ditt intresse att besöka evenemanget.

Välkommen!

16 september - Råmande kor

2011-09-18T19:40:00.007+02:00

I betet tunnar gräset ut och första frosten är inte långt borta. Korna vandrar runt över hela strandängen från hörn till hörn men mest står de vid grinden där bortom almdungen och längtar efter att bonden ska komma med ensilage. Varje traktor som passerar förbi på vägen utanför fångar deras blickar och utlöser trängtande råmanden.
Bröderna Karlsson, de kallas så de två unga lantbrukarna som tagit över nästan varenda betesskifte här i trakten, var här med fraktkärran igår och plockade hem den mäktiga herefordtjuren och kor med småkalvar, men kvar är ett tjugotal kvigor och större ungdjur med mödrar. Dessa får gå på tunngräset ännu en liten tid. Naturvården kräver snålbete för sitt syfte.

Korna spänner ögonen i mig och råmar så att jag "ser" rakt in i innanmätet och min egen mage vibrerar.

Då flocken får syn på mig på målaraltanen ser de en förhoppning, igen och igen och igen. De kommer lunkande med hungriga ögon och ställer sig vid staketet två meter bort. Där börjar de råma oupphörligt och högljutt några minuter tills de märker att jag inte har något att ge.
Jo förstås, jag skar ner lite aspkvistar och pilgrenar häromdagen då det blev som ljudligast och flugigast och kanske har det bidragit till fortsatta förhoppningar, så jag får väl skylla mig själv.

Istället för förtvivlan över trötta öron börjar jag lyssna till den ljudliga konserten och märker till min förvåning att jag redan efter någon timme känner igen varenda ko som råmar; de låter olika allihop.

Så självklart men ändå så överraskande. Klart att korna låter olika - det gör säkert alla låtande varelser och det gäller väl bara för oss mänskliga åhörare att ta oss tid för att komma till insikt om något så givet.

Där finns den unga hesa stuten, ledarkon med sin mjuka och ondulerade stämma, den skäckiga med pannvirveln som låter kort och pumpande och så hon som snörvlar mest och några som är tystare än andra.

När kvällen kommer har flocken dragit sig ner mot vattnet bortom kanalen. De går där på vallen och betar i det melerade ljuset.
Jag sitter högt på observationsplattformen vid ringmärkningsplatsen. Min skugga från den dalande solen över Omberg faller över deras ryggar och de vet inte om att jag finns så nära. Därför är de tysta.
Jag njuter av stämningen. Vilken kväll, och vilka lugna kossor.

13 september - Katja in Sweden

2011-09-13T15:34:00.008+02:00

.
Utarbetade gamla atlantiska orkaner når just nu Sverige lite som på ett löpande band. Den här gången är det Katja som trots ålderdomssvaghet ställer till det för mig nere vid Stugan.
Det går absolut inte att med säkerhet hantera mina stora oljemålningsdukar på altanen. Vinden tar tag i dem som i uppspända segel och jag kan inte hålla emot. Jag måste ge upp.

Istället åker jag till Väderstad och hämtar hem gräsklipparen som fått en nytt handtag och sen klipper jag gräset. Detta ligger i och för sig slickat i sydvästen och kräver nästan klippning motvinds men jag kör som det går ändå.
Jag måste nog klippa snart igen i alla fall, tänker jag.

Därefter åker jag ner till Vättern vid Stora lund för att betrakta sjöns vågspel.

Den gamla orkanen Katja leker lite med fotografen och Vättersjön.

Vågorna slår in över Vätterns porfyrklippor. 10 meter upp står jag och får endast något lite stänk i ansiktet.
Vindbyar på 24 sekundmeter har utlovats, gränsande till storm således men Katja är inget mot stormen jag minns från den 19 januari 2008 - var det Per den hette?

19 januari 2008 - orkan vid Vättern - jag tror den hette Per.

Då var det orkan i byarna upp mot 37 sekundmeter och att vistas vid Vätterns strand var nästan förenat med livsfara.
Men jag var där, fastän högt över sjön, överspolad och genomblöt och förvånad betraktande antagligen lika förvånade abborrar uppkastade långt över land.
Vilket äventyr.

Jag är allt väldigt fascinerad över naturens olika skådespel.
De sätter liksom människan på plats.

9 september - Kräftskiva med jordstjärna

2011-09-09T10:24:00.009+02:00

.
Det var dags för vår årliga träff runt kräftfatet i onsdags. Som alltid i Stugan och som alltid en lugn och städad tillställning med mycket snack om natur och miljö.
I år kunde inte Sven vara med men Nicklas, Janne och Lennart var på plats hos mig.
Elden sprakade i järnspiseln, en kantarellomelett och rotfruktsrost tillagades innan det var blev det dags för själva kräfteriet. Men ännu tidigare gjorde vi vår lilla utflykt i området och som alltid hittade vi något av intresse.
Denna gång inne i den lilla dungen i det gamla kvarnområdet. Där påträffade vi för ett par år sedan en fantastisk "häxring" av jätteröksvampar och i år kunde vi konstatera att ringen vuxit ut med minst en meter sedan dess. Fjolårets rykande fruktkroppar var ännu kvar men av årets nya fanns bara små "yngel" i början av sin tillväxt.

Ännu intressantare var att nu studera det lilla kala område mitt inne i den täta vegetationen, där fotografen Bengt tidigare i år påträffade gamla exemplar av kantjordstjärna, Geastrum striatum. (se under den 2 maj 2011).
Nu fanns här fullt med nya fruktkroppar av den sällsynta svampen.

Kantjordstjärna, Geastrum striatum.

Som stora runda mörkbruna hyacintlökar växte de på bar jord; säkert ett tiotal och några med alldeles nyss utvikta flikar.
Vi tyckte det hela var myckert vackert i sin enkelhet.

Och kräftorna var superba.

7 september - P4 Jönköping

2011-09-07T11:26:00.016+02:00

.
Det ringer på ateljédörren.
Jag känner mig något stressad eftersom jag precis är på väg bort till tryckeriet med förlagor i handen till de nya vernissagekorten som måste komma in till intag senast idag på morgonen innan jag åter åker ner till Stugan denna gång för kräftskiva med kompisar varför det är nödvändigt med storröj innan de anländer och öppnar kanske aningen småirriterat över den dåliga tajmingen men får en mikrofon direkt under hakan och ser baken på en reporter som jag tror har presenterat sig som Håkan och som redan är längst inne i ateljén innan jag hinnar blinka bärande en sändare i bärsele på ryggen (nåja - kanske lite tillspetsat ändå) och som redan är igång med direktsändning för P4 radio Jönköping i början av ett timslångt inslag med oannonserade möten och intervjuer med kommunens innevånare om hur det är att bo och leva i Ödeshögsbygden som ju gränsar till Jönköpings län vilket gärna önskar få sina östgötagrannar till alltmer frekventa lyssnare till sin kanal i brist på sändarkapacitet från eget län. (pust! Detta är nog den längsta mening jag någonsin har skrivit utan några som helst skiljetecken - det är roligt med språk).

Så blir också jag deltagare i det hela, med eller mot min vilja kvittar lika eftersom inslaget redan ligger ute i etern i direktsändning.
Med den rutin jag ändå äger, efter många års olika slags medverkan, kör jag med positiv inställning och ror det hela i land på tio minuter. Därefter tas ett foto med undertecknad vid ett av mina ljuslandskap för den digitala versionen på nätet och sen är reportern redan halvvägs ute ur farstun innan jag åter hinner blinka.

Senare ringer fågelskådarkompisen Peter från Jönköping och berättar att det är han som intitierat besöket.

- Bra med god reklam i alla lägen, säger Peter. Och visst har han väl rätt i det. Så - tack då Peter för hjälpen!

Nu har jag luskat lite och funnit denna länk för vidare transport till etermediat.

länk

7 september - Utgrävning vid Vadstena

2011-09-07T09:09:00.015+02:00

- Vi gör utgrävningar för den nya förbifarten runt Vadstena, säger arkeologen Emma från Länsstyrelsen. Och just här går jag ner lite djupare för att sålla fram möjligt material. Annars ser det mest ut att vara med sten återfyllda brunnsgropar i just det här schaktet.

Arkeologen Emma.

Jag har stannat till och svängt tillbaka på vägen hem från Motala. Mitt intresse är väckt, arkeologi har jag alltid varit "lite avundsjuk på", och jag vandrar ut på åkern där en grävmaskin arbetar tillsammans med arkeologer från Länsstyrelsen i Linköping för att göra slututgrävning inför det planerade vägbygget runt Vadstena.
Man skrapar rent från matjorden och skapar ett tvärsnitt över stenskramlen för att se djupet i lagren. Allt är "pinnat" och fotograferat, det gjordes tidigare med kameran upphissad i en kranbil, berättar Emma bjudsamt.

- Får jag ta några kort och kanske skriva om det hela i min blogg, frågar jag en man vid sållbordet då jag anländer till platsen.

- Du får fråga Emma, svarar han. Det är hon som är chef.

Arkeologiskt arbete pågår.

Till Emma har jag alltså vänt mina steg. Hon får prata färdigt i telefonen först men sen berättar hon vänligt och självklart om projektet.

- Se här, säger Emma och håller fram handen, vi har funnit lite köksavfall i alla fall, ben möjligen från fågel och lamm, annars är det kanske inte så mycket just här. Vi får väl se på de andra två platserna som vi ska undersöka, bland annat kommer ju vägsträckningen att gå i nära anslutning till ett järnåldersgravfält.

Vad har du för adress till bloggen, frågar hon sen. Jag måste väl läsa vad du skriver.

- Välkommen in, säger jag och åker själsligt och socialt upplyft vidare över den soliga slätten.