12 augusti - Orkidéspaning med oanade konsekvenser

Vi åkte till den lilla myrgölen Järplången på Ödeshögs häradsallmänning idag. Tanken var att försöka hitta orkidén Myggblomster, Hammarbya paludosa, som växer där sedan lång tid tillbaka. 

Ur mitt skissblock vid ett tidigare besök, från den 28 augusti 1996.

Själv besökte jag platsen som tidigast på 1980-talet och många gånger efter detta. Senast gjorde Kjell och jag ett besök sommaren 2024, eller var det 2023, åren går förtvivlat fort, då vi tyvärr bara återfann ett enda exemplar och samtidigt kunde konstatera att gungflyet var på väg att växa igen helt av björk, pors och vass. 

Detta måste dokumenteras bestämde vi då, och idag blev det av.

En pärs kom det att bli för oss fem att vandra ut över det svajiga myrflaket som varken bar eller brast. Med undantag av den betydligt yngre Kjell var projektet naturligtvis ett vågspel för folk i 80-årsåldern; kanske på gränsen till dumdristigt. Men letade gjorde vi, både intensivt och utmanande.

Kjell letar.

Sverker letar.

Karin letar.

Själv letade jag också, strumplöst i gympadojor såsom jag lärt mig vid Tåkern, stödd på min silverkrycka vilken då och då försvann ner genom vitmosseflaket, till slut i hela sin längd och ända ner till axeln i ett bottenlöst hål. Där gick gränsen. Att kalla äventyret både dyigt och blött blev bara förnamnet; det lutade alltmer mot att vara - farligt. Min kära antikkäpp räddade jag ändå, långt där nere ur träsket och sen satte jag mig att pusta ut i torrmossan längre upp mot backen, trött och sliten.

Lars då? I sin botaniska iver försvann han längre bort från oss och efter ett tags tystnad kallade han på oss med hjälplös stämma. Han satt fast, djupt rotad i träsket upp till midjan utan en chans att komma upp. Som i ett skruvstäd satt han och vi kunde inte få loss honom på något vis, trots framför allt Kjells enträgna försök. Lars egna krafter tröt alltmer och till slut fanns ingen annan utväg än att kalla på professionell hjälp från Ödeshögs räddningstjänst för att rädda situationen. 

De kom ut mangrant med bilar, båt, släde och ambulans och till slut lyckades manskapet med rep om hans midja få upp honom på en räddningssläde och ro honom i hamn. Detta blev minsann en historia att minnas.

Efteråt, hemma i köket hos Lars, talade vi om allt som hade hänt, till en kopp kaffe ur den termos som aldrig kom att nyttjas vid Järplången. 

Det blev ett filosofiskt samtal om de tankar som rör sig i huvudet när något skrämmande, oväntat och oförberett händer. Tankar kring utsatthet och hjälplöshet. Detta gick ju bra till slut, men det kunde ha slutat värre. Ordet tillsammans fick extra tyngd. Ensam är inte stark.

Om ni uppfattat historien rätt förstår ni säkert också att den lilla fina orkidén myggblomster som vi eftersökte hamnade i bakvatten. Vi fann inte något enda exemplar trots att vi letade tämligen noggrant innan allt det där andra hände. 

Detalj ur mitt skissblock från den 28 augusti 1996.

Arten myggblomster är liten, blott halvannan decimeter som högst och svår att hitta, enfärgat gulgrön som den är gömd i vitmossans mosaik, så helt kört är det säkert inte med kärret Järplången, men visst känns det som att dess historia närmar sig slutet just här. Vi är heller inte de som ska fortsätta sökandet, någon annan får ta över. Nästa tisdag tar vi något enklare! 

Tack till Ödeshögs räddningstjänst och ambulanspersonal som tog hand om oss så föredömligt och vänligt! Ni räddade oss bokstavligt!

11 augusti - Står boken på tur?

Asken var det träd som drabbades av elände först. Det var för flera decennier sedan som unga skott och grenar började förtvina och dö - askskottsjukan slog till. Sen talades det om Hästkastanjens sjukdom och hur det går med den fortsättningsvis är jag osäker om.

Därpå kom almsjukan till bygden för femton år sedan ungefär. Jag minns de första symptomen. Det var på Omberg alldeles nära Ellen Keys Strand som vi under sedvanlig tisdagsvandring undrade över de kvastar av nödskott som slog upp på nedre delen av stammen till en stor alm som stod där. Vi visste inte vad det var. Almsjukan hade vi hört talas om förstås men vi satte inte tecknen i samband med den, inte den gången, nu vet vi tyvärr bättre.

Idag dör de allra sista stora almarna i vår del av Östergötland. Almens desperata försök att med rikliga nödskott rädda sitt liv går om intet. Mot almsjukan är trädet maktlöst. 

Idag finns inte en enda stor frisk alm kvar på Omberg. Allt som återstår är busksly av unga almar. Förhoppningsvis kan arten överleva, åtminstone en tid, på detta sätt. Men någon frösättning äger numera inte rum. När trädet skulle vara könsmoget är det sedan länge redan utslaget.

Kjell med en kvist av bok med tydliga sjukdomstecken.

Vid vår senaste vandring på Omberg, under vår inventering av kal knipprot (se nedan), uppmärksammade vi att nästan alla småbokar i undervegetationen var skrynkliga och hoprullade. Vad är detta? undrar vi.

Närbild på bokgrenen med sina krulliga blad.

Oron känns befogad. I stort sett varje liten bokbuske såg ut på detta sätt. Nu måste vi försöka ta reda på orsaken. 

När det kommer till träds sjukdomar, är det boken som står på tur?

5 augusti - Kal knipprot på Omberg

Jag presenterar en summarisk rapport om dagens fynd av orkidén kal knipprot, Epipactes phyllanthes, på Omberg. Jag kommer att återkomma så snart som möjligt med kompletteringar och funderingar kring dagens upplevelser.

Under vandringar genom Ombergs södra bokskogar idag, i kärnområdet för fynd av kal knipprot sedan nästan hundra år tillbaka, påträffades endast två exemplar trots fem par kunnigt letande ögon. Det är något av ett bottenrekord. 

Vi som var med är ändå glada och stolta över att ha hittat åtminstone dessa två.

Jag kommer som sagt att återkomma med mer information. Tills dess får du hålla till godo med denna korta rapport.

Senare och utlovat tillägg:

En av min medvandrare idag, naturguiden Lars Frölich har ägnat en del av sitt liv till att räkna beståndet av kal knipprot på Omberg varje år sedan mitten av 1990-talet.

-       -   Jag har delat upp Ombergs södra bokskogsområde i lämpliga portioner och tagit samma vägval varje år för att få en jämförbar serie. Således har jag aldrig lusläst terrängen helt, min ambition var aldrig att hitta allt. Ändå känner jag att jag har fått en bra bild av beståndets ungefärliga storlek och framför allt av dess variation från år till år.

Hemma hos Lars studerar vi materialet som han förvarar i en plastmapp. Det är en spännande läsning om en unik serie som insamlat. Det är slående hur stor variationen är mellan toppår och bottenår. Ett år räknade Lars mer än tusen plantor, ett hittills oöverträffat rekord, men i övrigt ligger påträffade individer betydligt lägre i genomsnitt.

Från och med 2019 tycks något har hänt. Efter detta år har resultatet varit påfallande mycket lägre än tidigare. Trenden verkar tyvärr bestå och detta gör att man bör känna stor oro för den kala knipprotens fortsatta existens på Omberg. Någonting tycks ha förändrats i grunden och man kan inte låta bli att fundera på vad. Är det månne den pågående snabba klimatuppvärmingen som bär skulden, mördarsnigelns intåg på Omberg, vildsvinens nya och påtagliga framfart eller almarnas snabba bortdöende? Allt detta har hänt parallellt med den kala knipprotens tydliga nedgång, så visst kan man väl fundera på sånt. 

2 augusti - Livet tog en runda bara ...

Efter en skön sommarvecka med barn och barnbarn, sol och bad och utflykter åt olika håll, samlar jag mig i ateljén en stund och berättar om något av det som har timat.

Jag fastnar först vid att skörden har startat. Havre, korn och raps bärgas överallt och nästan överallt hänger också röda glador för att få en lättfångad smakbit uppenbarat rov. Häromdagen vid plöjning på Alvastra gård, såg jag, hur gladorna käkade mask tillsammans med måsar; nytt för mig, men alls icke överraskande, för ormvråken är detta klassiskt.

När vi satt på altanen någon av de sista dagarna i juli, Ulla och jag, upptäckte vi på hög höjd rakt ovanför oss en mäktig skruv av tornseglare. De seglade runt runt i en svirrande karusell, sammanlagt minst trettio fåglar. Då och då bröt sig någon smärre flock lös, ökade tempot och försvann neråt som i en berg-och-dal-baneloop för att sen åter plana ut och ansluta till gänget ovanför. 

Sakta försvann skruven mot söder och upplöstes. Tåget går. Många av årets ungfåglar är flygga. Mot söder är resan ställd och om en ynka vecka har de flesta tornseglare redan försvunnit. Därmed är sommarens säkraste kort redan utkastat.

Vid våra återkommande bad längs egen Vätterkust har vi flera gånger om kvällarna noterat sträck av storspovar. Igår till exempel började deras lockläten ljuda högt och ekande över himlen från många håll. Flera badande stannade faktiskt upp och undrade. 

Storspovar, sa jag och fick "kui, kui, kui .... kuj kuj", till svar.

Det som troligen hände var, att någonstans över sjön löstes den ordnade plogen av sydflyttande spovar upp på grund av att några troligen ångrade sig och sökte sig mot land. Splittringen av gänget däruppe i skyn ledde till dessa häftigt pockande lockrop. In över land kom sen spovarna var och en för sig på höjd. 

Jag skjutsade Ulla till rehabträning i Mjölby och återigen fick jag en timme för mig själv, denna gång i min ungdoms stad.

Jag tar en promenad längs Svartån, tänkte jag. Numera kan man vandra söderut från broarna, under den gamla Folkets Park med sina numera borttagna stängsel och grindar bort mot Lundbybadet. Vilken skön utveckling av åtkomst till denna vackra åkant.

Jag satte mig på bryggan för hyrda kanoter, tog av mig strumpor och skor och plaskade med mina bara ben som genast blev omsvärmade av löjor i det ljumma vattnet. Jag hade med mig skissboken och försökte lojt fånga något av stämningen med blyerts och akvarell. Det blev nu inte alls något lyckat tecknande. Jag slarvade bort motivet helt.

Mitt i ritande hörde jag lätet jag faktiskt satt och längtade efter.

"Zitt". Genomträngade och explosivt från nedströms, men nära. Ett snabbt och bestämt huvudvridande i den riktningen och så fick jag in fågeln. Den kom tätt över ytan, två decimeter bara, flygande rakt mot mitt håll, passerade några meter ifrån och försvann in mot stadens broar med sin neonturkosa rygg blänkande som en opal i solens medljus mot den mörka bakgrunden. 

Tog det hela fem sekunder? Inte mer, men det räcker till som en evighet.

Nästan exakt här, på andra sidan ån bara, när jag stod och metade abborre från scoutbastuns brygga, var det som jag såg mitt livs första kungsfiskare. På samma sätt, men det var för snart sjuttio år sedan. 

Livet har tagit en runda bara och vi är tillbaka på samma plats kungsfiskaren och jag.

26 juli - Skogsknipprot på Omberg

Orkidéen skogsknipprot, Epipactis helleborine, är rikligt företrädd i Ombergs lövdominerade områden. Men den är ändå en av de mera okända eftersom den oftast växer i lite dunkla skogar och lätt försvinner i grönskan. Dessutom blommar den sent i slutet av juli och början av augusti och nästan alltid i smärre bestånd eller solitärt. Den kan bli hög, upp emot åttio centimeter där den står i rik mull. Skogsknipproten är mycket mer anspråkslös än de flesta andra orkidéer och den kan spontant dyka upp t o m i rabatter.

Jag har hälsat på den idag uppe på berget, i en frodig lövskog där flera exemplar stod vackert högväxta längs en halvskuggad vägren. Intressant med skogsknipproten är att den skiftar så i färg, inte braskande utan alltid finstämt och subtilt.

Jag presenterar nedan foton av tre olika exemplar fotograferade idag och jag kompletterar med en närbild på var och en.

25 juli - Kompott av blandade upplevelser

Jag hade tänkt bygga på skrivandet igår efter "Tripseländet" med lite lättare inslag. Men jag kände att det blev nog bara så. Alltså fortsätter jag idag med följande små notiser:

Från min era för länge sedan som skalbaggssamlare minns jag en favorit. Den gulröda blombocken.

Den gulröda blombockens hona är vackert tegelröd. Idag heter arten vetenskapligt Stictoleptura rubra men på den tiden jag var aktiv endast Leptura rubra. Detta sitter än.

Arten ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Den är en av våra allmännaste långhorningar, knuten till gammalt furu-/granvirke, inte alls kräsen t o m impregnerade syllar kan duga, hur det nu kan gå till med allt gift som finns där. Den kommer ofta flygande, lätt brummande. Honan på bilden är helt tegelröd medan hanen, som är något mindre, har gula täckvingar och svart mellankropp.

På Omberg längs Sjövägen har hampflockeln slagit ut nu. Det är tyvärr väldigt torrt och den börjar redan se en aning vissen ut. Jag inväntar detta blomsterevent varje sommar. Vägrenen blir nämligen en fantastisk fjärilsmagnet och detta brukar jag berätta om varje år.

Bara i den här buketten av hampflockel räknade jag in 17 silverstreckade pärlemorfjärilar och fler kommer garanterat, det har ju bara börjat.

Häromdagen räknade jag in minst 75 silverstreckade pärlemorfjärilar på sträckan Storpissan till Bramsens väg. I vanlig ordning står jag då och då i vägen för en del "ytliga" Ombergsturister, som som fattar "nada". En tutade på mig irriterat varför jag kände mig nödgad att gå fram och berätta. 

- Jag räknar fjärilar, sa jag, till den stressade bilföraren. Fler än så här många kan man knappast se någonstans. Det här är Omberg på riktigt!

Ulla och jag har nyss besökt en av dessa små trästäder som finns i landet. Jag undrar om du kan gissa vilken. 

De har oftast ett vattendrag tvärs igenom, som markerar både en slags gräns och en mötesplats.

Vid strosandet bländade oss prakten av alla sköna trädgårdsblomster. Stockrosor bland annat och så den här vackra rosen.

Nå, vet du var vi är?

Senare tillägg:

Javisst är det Trosa, precis som angetts i kommentarerna nedan. Andra exempel på kända villastäder med vattendrag är t ex Vimmerby, Söderköping, Sigtuna, Skänninge, Mariefred och Eksjö.

24 juli - Tripseländet

Låt mig börja med att berätta om ett elände. Trips-helvetet! Det är sju år sedan sist vi var med om en så besvärlig trips-invasion som den vi upplever just nu i Ödeshög. 

Dessa små rackare, insekter i familjen blåsfotingar är nästan osynliga, blott 1-2 mm långa, som kommer flygande likt lätta dammkorn. De slår sig ner på ljusa ytor i mängder, även ljushylt folk, och ställer till med riktigt elände. Vi är alla eniga, vi i bynn, att de är en fullkomlig pest, inte minst för att de även borrar hål i vårt skinn, så små de än är, och sprutar in stark magsaft som för vissa av oss mindre tåliga ger upphov till dagar av intensivt kliande röda märken överallt. Jag har verkligen haft en vecka med väldigt dålig sömn, trots kortisonsalva och antihistaminpiller; det kliar så att jag blir tokig.

Länk till förra gången, sommaren 2018.

Det räcker med att åka några mil bort så märks tripsen knappast. I Linköping, Bollnäs och i Stockholm senast fanns inte ett spår. Det är mitt i den mest intensiva jordbruksbygden de massuppträder på detta sätt i tider av hög temperatur och solsken och alltid i anslutning till att stråsäd och rapsfält hastigt mognar och torkar. Då deras föda plötsligt försvinner lämnas de hungriga och törstiga och ger sig av i miljoner på jakt efter ersättning.

Jag läste att på Varaslätten i Västergötland, jämförbar med vår Östgötabygd, har folk protesterat offentligt och krävt åtgärder från kommunens sida, som om de skulle kunna göra något. Ett rejält temperturtapp samt rekorderligt med regnskurar är det som skulle behövas. Och det nu tack!

21 juli - Under bad vid Vätterkust

Igår i nästan trettio graders värme var det inte så dumt att ta vägen ner till Vätterns strand. Jag fann en stilla vrå för mig själv på en lenslipad klipphäll som lutade ner mot sjöns kristallklara vatten. 

Där kunde jag smidig som en lerkoloss glida ner i den ljumma böljan och simma ut mot skären utanför. Ytvattnet var säkert över tjugofem grader men mot fötterna var det sval kontrast.

Dagsländedans, akvarellskiss.

Över den låga horisonten, med näsan alldeles ovanför ytan kunde jag njuta av små mörka dagsländors rytmiska dans vid mitt ansikte. 

Ute på skären härskade fåglarna vars ljudkuliss ibland steg till crescendo när en kajak kom nära. Gråtrut, fiskmås, strandskata och kanadagås.

Inne vid strandklipporna rådde svalka under lövet; hällkar med varmvatten, vindlande askrötter och runda stenar skapade en annorlunda miljö som intresserade mig särskilt.

Vad var till exempel de där gallerna för något? De satt på en risig och svulten ung alm med halvvissna blad men ännu utan tydliga spår på almsjuka.

Gallerna på almbladen fångade mitt intresse. Med almarnas bortdöende följer annat med i kvav. Sådant måste jag få veta. Jag dokumenterar, följer upp och återkommer.

Senare tillägg: gall av almpunglus, Tetraneura ulmi.

Vad för en mätarfjäril?

Senare tillägg: Arten är en rovmätare, Crocallis elinguaria. Tack till Martin Andersson och Johan Sandström för hjälp med artbestämningen.

Eller den där fina gula mätarfjärilen som vilade strax intill. Så vacker och orädd. Den vill jag också känna. Även här återkommer jag. 

Ett dopp till bara.

20 juli - Heta dagar i Bollnäs

Det känns inte normalt, men vädermässigt har Sverige varit ställt på ända den senaste veckan, med varmast och soligast väder i norr. Och det har varit värme långt över det normala med runt trettio grader ända uppe i Norrlands fjällvärld.

Vid Orbaden nära Bollnäs ligger ett härligt friluftsområde och välkänt bad kringgärdat av blånande berg runt Ljusnans vattenspegel. Vi ser mot norr ända bort till Järvsö.

Ulla och jag gästade goda vänner i Bollnäs några dagar och kom hem igår kväll. Där uppe vid Hälsingslands blånande bergsryggar, djupa skogar och glittrande sjöar var det också hett, en värme som vi ändå kunde njuta fullt ut av eftersom Pär och Barbro på sin hälsingegård Häggesta tog emot oss med Ljusnans dämda vattenspegel alldeles utanför husknuten. Där kunde vi löga oss fritt hur mycket vi önskade.

Interiör.

Exteriör.

Vi vandrade något genom staden Bollnäs, vackert omfluten av Ljusnan och kanske borde jag berätta här, men allt om stadens historia och utveckling finns förstås sen länge väl dokumenterat. Värmen nu när jag skriver detta vid datorn i ateljén går ut över det mesta och jag tar därför den enkla vägen:

Länk till Wikipedia och Bollnäs.

Bollnäs kyrka vill jag ändå nämna. Den unga vaktmästare som tar emot oss med värme berättar att altartavlor och altarskåp är medeltida praktverk som inte står långt efter Vadstena klosterkyrkas.

Den stora och berömda altartavlan har nyss återkommit hem, berättar hon, efter att den har varit utlånad till museum utomlands.

På kyrkogården finns en minnessten, gravsten, över de tretton dövstumma barn som så tragiskt förolyckades under en båtfärd på sjön Warpen 1896.

På Världsarvslistan finns också begreppet Hälsingegårdar. De är sju till antalet, de som är värderade allra högst och vi besökte en av dessa, gården Gästgivars i Vallsta i närheten av Bollnäs.

Gästgivars vid Vallsta.

På tre sidor kringbyggd med härbre, brygghus och bodar tronar mangårdsbyggnaden två våningar hög mitt i centrum, väldigt typiskt. Vida, orörda skogar och nyrika träpatroners ambitioner att utnyttja den resursen och också att bräcka varandra med alla medel var grunden till detta världsarvs uppkomst.

Levande folkmusik mötte oss när vi klev in genom grinden till Gästgivars. Där satt två spelemän, en med dragspel och en med fiol, i skuggan under träden. Det var äkta och oblygt buskaspel också för oss men mest ändå för sin egen skull. Jag gjorde en inspelning som tyvärr är för stor för bloggen, fick jag just till svar när jag skulle överföra den. Så synd!

15 juli - Exkursionsdagar i hembygd

Igår åkte vi en sväng över Omberg, Ulla och jag, kröp längs Sjövägen från Alvastra till Borghamn, för att titta till hur långt hampflockeln kommit i sin blomning. Så långsamt gick det att vi fick ideligen släppa om turistfordon som inte förstått kråksången med Omberg utan istället susade vidare, ofta på tok för fort, till utsikterna.

De allra första hampflockelblommorna började precis slå ut.

Nu var det visst en vecka för tidigt. De tidigaste, de som stod i full sol, hade öppnat sina första blommor i flockarna och där fanns redan humlor, blomflugor, fjärilar och annat, men vi vet, att med en veckas tålamod kommer där vara fullt med dylika insekter. Då kommer Omberg att visa sin fulla prakt där fjärilar av olika arter kan räknas i månghundratal.

Luktfjärilarna, de allmänna och lite oansenligt bruna, studsade långsamt runt över blommorna i diket och till slut lyckades jag fånga en i en hampflockel med min mobilkamera.

Ett tiotal bastardsvärmare upptäckte vi. Hemma har jag bestämt dem alla till arten smalsprötad bastardsvärmare.

En strimlus hade hamnat hos "fel" värdväxt. En umbellat ska det ju vara och inte som här, bladverket på en hampflockel.

Silverstreckade pärlemorfjärilar söker nektar i spenört.

När nu inte hampflockeln bjöd in till nektarfest fick kvardröjande blommor av spenört stå som värd åt de silverstreckade pärlemorfjärilar som nyligen kläckts. Snart kan de räknas i tresiffriga tal över vägrenens rika flora.

*

Omberg idag den 15 juli tillsammans med tisdagsvänner. Vi stämmer möte vid parkeringsplatsen vid Ombergslidens skidbacke för att ta oss an Ombergslidens fantastiska rikkärr. Vi vandrar först runt på den breda spången, rullstolsanpassad och välanvänd men nu med begynnande rötskador. 

Vi skapar oss en översyn. Jag har larmat gruppen nämligen, att jag tycker att en viss igenväxning av bottenskiktet i orkidékärret kan anas. Grässvålen börjar bli tät och ogenomtränglig, fukt och vatten saknas och många växter, såsom fläcknycklarna som just går i frukt känns undernärda, kortväxta och taniga. Något fattas. Något känns fel.

För minst andra året i rad saknas fynd av den unika reliktarten svarthö och trots att vi idag med fem kunniga ögonpar genomsöker området hittar vi inte ett enda exemplar, vilket är ett mycket oroande tecken på oönskad förändring.

Organiserat genomsök och räkning av luktsporrar. Resultatet av årets räkning är gott. Antalet luktsporrar i kärret ligger runt 75 exemplar.

Försiktigt, med varje steg vägt på guldvåg ger vi oss ut i kärret för att räkna luktsporrar, något som görs varje år sen många år tillbaka. Orkidén luktsporre är det här rikkärrets drottning, om inte kung - en oerhört sällsynt art med sporadisk förekomst endast på Gotland samt i Östergötland och Västergötland i vårt land, inte mer.

Luktsporre.

Luktsporren är en finlemmad orkidé, med smalt gräslika blad, en tät smal kolv av tilltrycka blommor med korta sporrar i kulören från vitt, över olika grader av rosa till karminrött. Blomman doftar härligt som av nejlika. Den är sent blommande.

Luktsporre. 

Fläcknycklarna som i år varit små och fåtaliga har blommat över. I överigt finner vi enstaka ännu blommande orkidéer av arten kärrknipprot.

Kärrknipprot.

Efter fikastunden som följer ser vi oss omkring i området ovanför rikkärret, alldeles under kanten av skidpistens nedre häng. Även här finner vi att åtgärder borde genomföras. Vi saknar slåtter och möjligen ett visst betestryck. Kjell får i uppdrag att föra vår synpunkter vidare in till Länsstyrelsen.

Prästbaggar, Rhagonycha fulva, som förmerar sig.

Prästbaggar finnes rikligt i morotens blomklasar. Luktgräsfjärilar, pärlgräsfjärilar, en amiral samt en ängspärlemorfjäril noteras bland annat.

En kartfjäril av den mörka sommarversionen, flyger omkring som årets första för mig.

När kartfjärilen sätter sig stilla försvinner den helt i sin omgivning.

Jag fotograferar en för mig okänd parasitstekel och har så gott som omedelbart fått nedanstående svar av Robert Back i FB-nätverket "Insekter". Stort tack för hjälpen Robert.

Släktet är Gasteruption, dvs. någon av bisteklarna (ingen brokstekel, Ichneumonidae)

Artalternativen är slätnackad bistekel (G. jaculator) och gropnackad bistekel (G. caucasicum), men man kan på basis av bilden inte avgöra vilken.